OmTag

Håller med om att det är konstigt att det är så tyst angående detta. Han var ju vad jag förstår en Ikon inom foto och nästan ingen varkar reagera på detta. Jag var helt ovetande om hans "Nazistiska bakgrund". Nu när jag vet kommer det säkert påverka hur jag ser på hans foton.
/Ingela

Jag kände Christer Strömholm och är därför inte den lämpligaste att gå in i den här diskussionen, men jag mig friheten att citera Georg Sesslers reflektioner och tankar kring den aktuella boken. Georg, tidigare mångårig ordförande för Svenska Fotografers Förbund, tycker jag ger en bra bild av Strömhom och hans koppling till den svenska nazismen. Ungefär som Sessler skriver tänker jag också i frågan.
Obs att det är ett långt inlägg….

”Var Christer Strömholm nazist?
Det kanske han var i sin ungdom, liksom stora delar av borgerligheten, delar av kungahuset och officerskåren i trettiotalets Sverige.
Jag träffade honom i början av 60-talet och uppfattade aldrig några av dessa ytterlighetsåsikter hos honom. Christer hade genom åren över tolvhundra elever och några borde väl ha reagerat med klart avståndstagande.
Jag ska försöka att göra en genomgång av Andreas Gedins bok ”Christer Strömholm och nazismen” publicerad på Kaunitz-Olssons förlag.
Jag instämmer i författaren Gedins synpunkter att det är viktigt att framstående och hyllade kulturpersonligheter sätts in i sina rätta politiska sammanhang. Men frågan är om Gedin har lyckats med det? Strömholm befann sig stundtals i utkanten av det nazistiska träsket vilket han både koketterar med och förnekar, som det passar vid det aktuella tillfället.
Men ju mer jag analyserar Strömholm så framträder en ganska aningslös äventyrare, en spänningssökande macho person, som vill vara med där det händer.
Men absolut inte en renlärig nazist.
Själv är jag född i Budapest under fascismen i ett land som efter kriget med lätthet omvandlades till en kommunistdiktatur. Jag lekte med tyska tennsoldater och var självklart med bland unga pionjärer och med stolthet bar jag en bit av den röda fanan fram till 1956, då jag flydde från Ungern och hamnade i Sverige.
Utan att senare tillhöra några ytterlighetsåsikter.
Jag har det senaste femton åren forskat om 30- och 40-talets europeiska historia, en period där det som så ofta inte bara finns svart eller vitt. Där ögonblickets ingivelser och tillfälligheter förändrade människors handlingar och liv.
Jag vill ge några exempel på personer som har snarlika erfarenheter som Strömholm.
Jag har just skrivit en bok om Raul Wallenberg. Där berättar jag bl.a. om när han möter äventyraren, italienaren Giorgio Perlasca i slutet av november 1944 i Budapest. Denne man, använde utan betänkligheter sig av lögn och bedrägeri som ett medel att rädda liv – så långt det var möjligt. Han var från början övertygad fascist, tillhörde Mussolinis unga garde och hade deltagit i den italienska arméns anfall på Abessinien och stödde sedan Spaniens general Franco och falangisterna i spanska inbördeskriget. Efter kriget och hemkomsten till Padua fick han stora svårigheter eftersom han var en känd fascist - ingen ville tro på honom när han berättade om sina insatser som ”spansk chargé d’affaires” i Budapest och att han lyckades rädda flera tusen spanska judar.
Men det är helt sant.
En annan av Wallenbergs tillfälliga medhjälpare var Pál Szalai, som i mitten av 30 ¬talet fängslats för sina högerextrema sympatier tillsammans med den blivande ungerske ”führern” Ferenc Szálasi. Pál lämnade desillusionerad partiet 1942, men han stod uppenbarligen högt i gunst hos regerings¬chefen Szálasi eftersom han rekryterades till en hög befattning efter pilkorskuppen i oktober 1944. Pál Szalais uppgift var att samordna polisens och pilkorsregeringens olika aktioner. Wallenberg träffade Szalai så sent som den 24 december 1944. Szalai gjorde under en kort period stora insatser för Wallenberg och hans räddningsaktion och förhindrade pogromer i centrala gettot i Budapest. Efter kriget var han en av de få pilkorsare som frikändes från krigsförbrytelser i Ungern.
Åtskilliga tjänstemän i den svenska statsförvaltningen och i UD var tysklandssympatisörer och antisemiter och hade en brun eller mörkblå bakgrund – framför allt innan Hitlertyskland visade upp sitt rätta ansikte. Som ett exempel rekryterade diplomaten Gunnar Jarring Sverker Åström till UD¬-tjänst. Båda hade på 30 ¬talet varit med i SNF en pronazistiskt organisation och de blev med tiden framstående ambassadörer för Sverige och den svenska regeringen. Åström tog sedan ytterligare ett steg och blev till och med informant åt ryssarna, enligt Säpo.
Hela mellankrigspolitiken i Europa har varit en turbulent period med många suddiga gränsdragningar. Tyskland reste sig ur krisen efter första världskriget och blev ett mönsterland i Europa. De hade klarat av Krügerkraschen, hyperinflation och arbetslöshet.
(Allt ansågs förstås vara judarnas fel, men det är en annan historia!)
Stalin kallade socialdemokrater för ”fascismens tvillingbröder” och hans agenter påverkade kommunisterna i Tyskland inför valet 1933 att hellre bekämpa socialdemokraterna än nazisterna och hjälpte därmed Hitler att komma till makten. Den märkliga Molotov-Ribbentrop pakten undertecknas den 23 augusti 1939 mellan Sovjetunionen och Tyskland där de delade upp Europa enligt sina geopolitiska intressen. Polen anfölls av tyskarna i september och Finland i november 1939 av Sovjetunionen. Trots tidigare motsättningar ställde sig hela det finska folket solidariskt bakom Marskalk Mannerheim i frihetskampen för landets oberoende.
Statsminister Per Albin Hansson förklarade att Sveriges beredskap var god och i det neutrala Sverige gjordes stora eftergifter mot Tyskland. Militären och storfinansen beundrade Hitler, och stora kvantiteter järnmalm och industriprodukter levererades till den tyska krigsindustrin.
Sverige var också ett av de länder som bedrev rasbiologisk forskning och de blonda, ljushyade svenskarna beskrevs som tillhörande den rätta, ”ariska” rasen till skillnad från, samer, judar, romer och slaver.
Allt detta som en historisk bakgrund för en märklig, motsägelsefull tid när Christers Strömholm (1918-2002) växer upp.
Men allt började långt tidigare, Christers föräldrar skiljer sig tidigt, hans styvfar skickar honom till olika internatskolor, men han relegerats eftersom att han ständigt hamnar i bråk med skolkamrater. 1932 ansöker den 14 år gamle Strömholm om medlemskap i det nationalsocialistiska partiet (NSAP), ett antisemitiskt och antidemokratisk parti med tysk förebild och med ungdomar som vurmar för svastikan och krigsromantiken.
Som ung student vistades Strömholm under långa perioder utomlands som konststuderande och turist. Han befann sig i Tyskland, Italien, Sydfrankrike 1935-1938 och han gjorde några reportage tillsammans med en dansk journalist om spanska inbördeskriget. Han utförde också några kuriruppdrag för någondera sidan, båda republikanerna och falangisterna förekommer. Strömholm är uppenbart med där det händer.
Och omedelbart efter att Sovjetunionens anföll Finland anmäler sig Strömholm som frivillig och riskerar sitt liv tillsammans med 8000 andra svenskar i ”Vinterkriget”.
Några månader innan Strömholm åker till Finland deltar han efter en blöt kväll i en inbrott tillsammans med nio andra NSAP medlemmar i Clartés lokaler på Kungsgatan. Författaren Andreas Gedin skriver att det är Strömholm som är huvudansvarig – vad han nu grundar det på? Domstolen kom fram till en annan slutsats, endast de två som befann sig i lokalen får fängelsestraff och ytterligare en fick dagsböter. Strömholm får villkorligt dom.
Så vad kan vi då anföra mot Strömholm?
Mångårig vänskap med författaren Per Olof Sundman, båda ungdomsmedlemmar i nazistparti. Strömholm är delaktig i inbrott i Clartés lokaler (Villkorligt dom). Efter 1945 hjälpte Strömholm gamla vänner att slussa flyende nazister vidare till Sydamerika, hans insats inskränkte sig till att låta några övernatta i hans studio. (dagsböter) 1932 kastar några teaterbesökare tomater på skådespelare som spelar färgade på Dramatenscenen. Händelsen finns dokumenterad, men vi vet inte om 14-årige Strömholm är med. Han berättar själv att han hissade en hakkorsflagga på taket på Folkets hus och det finns även några skrönor om kontraktsmord men det finns inga lik.
.
Strömhoms belastningsregister är varken långt eller särskilt intressant, flertalet av dessa s.k. brott är löjliga pojksträck. Det ser mer ut som en privat protest mot föräldrar och samhället. Motsvarande ungdomssynder i vänsterextremistiska organisationer brukar sällan diskuteras.
Strömholm var i första hand konstnär och inte nazist.
Det är i hans konst vi kan se hans upplevelser från kriget, det var i konsten han fick utlopp för sin ungdoms förtvivlan. I Finland var Strömholm med och staplade tusentals döda soldater i högar som sedan tändes på.
”Dödsbilderna” är kanske hans starkaste bilder: pojken i Calcutta, som förefaller levande där han tittar fram under en hög med grenar, eller det japanska barnet som blivit blint efter Hiroshimabomben. Den döda hunden på omslaget av ”Post restante” eller korgen med dock-delar och slitna textilier – allt symboliserar tunga minnen.
Boken har ett förrädiskt upplägg, författaren Gedin inleder med att diskutera vad Strömholm har glömt att redovisa av sina eventuella nazistiska aktiviteter i samband med 14 olika bok- och konstprojekt. Sedan kommer ett antal kapitel om nazismen som har nästan ingenting att göra med Strömholm. Under ”Nazist och aktivist” får vi genom ett tidningsklipp veta att kravaller har förkommit i Norrköping 1936 och att en folkmassa på flera hundra personer angrep de demonstrerande nationalsocialisterna. Gedin skriver att Strömholm var iförd olaglig paramilitär uniform och detta var det första brottet han begick i nazismens namn. Totalt togs fyra av polisen och inga lagfördes! Är det Gedins egna antaganden, som inte stöds av några fakta? Var Strömholm den enda utklädd i uniform? Varifrån kommer Gedins uppgifter?
I samband med boken ”Till minnet av mig själv” undrar Gedin vad Strömholm minns eller vill minnas? Fotografierna ackompanjeras av ett samtal mellan några vänner: Per Olof Sundman, Peter Weiss och Tor-Ivan Odulf. Karaktärsbeskrivningen av Sundman inskränker sig till det nedsättande ”Lillebror” med hänvisning till hans tidiga beroendeställning till Strömholm som i samband med sitt medlemskap i NSAP var hans mentor.
Peter Weiss var flykting, konstnär, författare och jude. Gift med Gunilla Palmstierna-Weiss, båda med stora personliga erfarenheter från det krigsdrabbade Europa och nazismens härjningar. Odulf startade Fotoskolan 1962 tillsammans med Strömholm. Han var filmare, fotograf, författare och psykoterapeut och gift med Åsa Moberg, kolumnist på Aftonbladet.
Jag tvivlar på att Weiss, eller Odulf skulle ha suttit med Sundman och Strömholm om de på något sätt fortfarande var i närheten av dessa nazistiska åsikter. 1965 har Sundman för länge sedan lämnat ”lillebror”-stadiet och är en etablerad centerpolitiker, uppburen författare och medlem i författarförbundets styrelse. Gedin undrar varför Sundman som kände till Strömholms nazistiska bakgrund förbigår det med tystnad? För det första vet vi inte, men svaret är kanske mycket enkelt, både Odulf och Weiss kände till Strömholms bakgrund och att han troligtvis lämnade nationalsocialismen 20 år tidigare.
Och visst är det spännande med myterna om Strömholms förflutna: Det är inte många svenskar som kan skryta med att ha deltagit i de flesta europeiska krig, blivit dekorerad på norska ambassaden 1948 för deltagande i Grupp Conny mot nazister i Norge, riskerade sitt liv i Finland och deltagit i kurirverksamhet i Spanska inbördeskriget.
Jag kände Per Olof Sundman och Christer Strömholm personligen och ett flertal av de personer som omnämns i boken genom mina kulturpolitiska aktiviteter. Jag satt tillsammans med Sundman i författarfondens styrelse. Och Strömholm kom jag i kontakt med genom åtskilliga föreläsningar på hans skola om hur hans elever skulle kunna ha nytta av Svenska Fotografers Förbund där jag länge var ordförande.
Rubriken ”Stöldturnen” handlar inte om Strömholm, men han omnämns, och Gedin skriver att att det var ”suspekt” att han innehade en falsk enkrona! Pinsamt!
Men Gedin har helt rätt, Strömholm var med i nazistiska organisationer i sin ungdom och tillhörde småfiskarna. Men Gedin kan inte ens när Strömholm befinner sig på rätt sidan i kampen mot Tyskland och nazismen, låta bli att hitta något nedsättande.
Tyvärr uppfattar jag många av Gedins redovisningar som lika tendensiösa - kanske som mina försök att hitta fel i författaren Gedins faktagranskning!
Gedin med sin kunskap om konst borde ha kunnat göra en intressant bok med analyser av Strömholms bildspråk. Men det känns uppenbart, att avsikten varit att svärta ner
Christer Strömholm. Och jag förstår inte anledningen.
Ingela Lind 2012-08-26 i DN sammanfattar utmärkt Strömholms gärning i samband med utställningen på Fotografiska: ”Men när jag nu betraktar hans konst faller ändå hans skugga över den magnifika utställningen. Det går inte att bortse från ”den fallne ängeln” – poeten, flyktingen och resenären i förruttnelse, våld och död – när man går in i hans mörker på Fotografiska. Det är en stor och gripande ¬utställning. Hela den modernistiska klanglådan används: Utanförskapet. Ensamheten. Ångesten. Smärtan. Tvivlet. Illusionen. Äcklet. Fragmentet. Fetischen. Gränsöverskridandet. Transformationen…”
Efter naziavslöjande raderas Christer Strömholms namn i Kulturhuset i Höganäs, ett pinsamt beslut, grundad på mycket svaga indicier i en bok tidvis på skvallernivå! Ska Riksbanken makulera samtlig 200 kronors sedlar eftersom Ingmar Bergman också var nazist i sin ungdom?
Georg Sessler”