OmTag

OmTag. Man måste nog försöka slappna av om det skall bli något?

Att knalla runt på stan och ta bilder… Jag tror att det för det första kräver att man gillar att gå runt på stan, men lika viktigt är nog en nyfikenhet på människor och företeelser man möter. Det ena ger det andra, är man nyfiken blir det en givande sysselsättning i sig själv.

Jag tror också att det kan vara bra om man kan slappna av lite från fotandet i den bemärkelsen att man inte bara är ute för bilder. Min erfarenhet är i alla fall att bilderna tenderar att komma av sig själva om vi bara låter dem göra det. För egen del har det inte blivit speciellt många bilder som jag själv tycker är intressanta när jag sökt dem. Man springer på bilder ibland och ibland gör man det inte. Och även om det inte blir några bilder får man sig en skön promenad och nya intryck varje gång man ger sig ut.

Vad vill jag säga med detta egentligen? Vet inte riktigt, kanske är det mest svammel, men jag tror att det funkar så att om man är intresserad av något och vill berätta något om detta så måste man vara öppen och låta det komma av sig själv. Det är lätt att fastna i någon sorts prestationsångest där förväntningarna att man skall komma hem med bra bilder varje gång man sticker näsan utanför dörren blir till ett hinder.

Det är därför jag ofta argumenterar ganska hårt mot för mycket analyserande och intellektualiserande när det gäller fotografi. Jag tror att detta tenderar att förstöra glädjen för en del. Och om man dessutom tar fram passare, linjal och regelbok för att förklara vad som är en bra bild tycker jag att det ofta blir som att försöka berätta hur en banan smakar, eller som att försöka lära någon att cykla per korrespondens.

Jag tror att det fungerar likadant med fotograferande som med cyklande, enda sättet att komma någon vart är att själv öva och att tillåta sig att ha kul under tiden. Om en bild är bra eller inte avgörs endast av en sak och det är om man själv tycker det eller inte, bilder kan med andra ord vara bra endast i förhållande till betraktaren. Det är ett kommunicerande system med en sändare, fotografen, och en mottagare, betraktaren. Dessutom har vi alla olika smak, även om det finns bilder som fler tycker om än andra bilder och även bilder som kanske främst talar till vissa grupper.

Sedan kan dessa grupper vara till exempel en samling kritiker med ungefär samma erfarenheter och samma skolning, men lika gärna kan den vara ”vanligt folk” med de livserfarenheter vi alla delar. Ofta går dessa grupper inte riktigt i takt med varandra, och det är inte heller något problem så länge man inte försöker få det till att den andra gruppen ”inte förstår”.

Författaren Elias Canetti uttryckte det fint när han var kritisk mot litteratur som han ansåg onödigt tillkrånglad. Han sa något i stil med att han ansåg att all stor litteratur handlade om svåra frågor uttryckta på ett så enkelt sätt att alla kan ta dem till sig. Han menade att det fanns strömningar inom litteraturen där man gjorde det rakt motsatta, alltså skrev om enkla saker på ett obegripligt sätt. Canetti tyckte att den senare typen av litteratur fick oförtjänt mycket uppmärksamhet av etablissemanget. Hur det ligger till med fotografin överlåter jag till var och en att bedöma efter eget huvud.

2013-04-19 07:47   babblan

Mycket läsvärt inlägg som stärkte mig mycket i mina funderingar, detta var "puff" nummer två i samma riktning inom tolv timmar! Dags att göra ett "omtag" och ut och ha roligt, tack Alf!
//Barbro

Svar från alf109 2013-04-19 17:37

Tack ska du ha Barbro, kul om man lyckas puffa lite ibland. :)
-affe

2013-04-19 08:07   Benganbus

Att slppna av och låta bilderna komma, i stället för att jaga bilderna, är en bra taktik!
Tror att många tar med sig resultatinriktingen från jobbet även ut till fritiden och fotokonsten,
men det blir aldrig bra! Blir ofta bara Muzak! ;)

Och så fotar man på bestämda tider! "Nu skall jag ut och gatufota!"
Så kan nog en ateljefotograf göra, men gatufoto e inget ateljefotograferande,
här bestämmer inte du när bilduppställningen e klar!

Så det blr mycker gående, som betryder att man bör gilla att promenera, se'n om det kommer nå'n bild då och då, de e väl också kul!

Svar från alf109 2013-04-19 17:38

Gatufoto är nog ett sätt att leva i första hand tror jag och som med andning inget man kan göra lite då och då. :)
-affe

2013-04-19 09:35   Joakim K E Johansson

I det här fallet har jag delvis en helt annan uppfattning. Visst håller jag med om att ”bilden” i regel kommer när den vill, men det betyder inte att det är meningslöst att jobba medvetet och systematiskt med tydliga mål och siktet inställt på att ta bra bilder.

Personligen tror jag inte alls på stilen att bara driva runt och hoppas på turen eller den gudomliga inspirationen. Få som gör på det sättet presterar något sammanhållet i slutändan även om det såklart kan generera en del bra bilder emellanåt. Se exempelvis på de fotografer som regelbundet producerar fotografi på en hög nivå, i praktiken alla har tydliga mål som de jobbar mot.

För egen del tycker jag att det absolut blir bättre bilder när jag verkligen går in för det. Jag skulle nästan vilja säga att det till vissa delar handlar om att vara på gränsen till manisk. Att ge sig fan på att det ska bli bra, anstränga sig och ha ett tydligt definierat mål i siktet som man vägrar släppa.

När det gäller analyserandet så är jag också av en annan åsikt. Jag tycker alldeles för få verkligen funderar kring varför vissa bilder är bra och andra dåliga. Om de gjorde det skulle de nog snabbt kunna förbättra sig ganska ordentligt. Det är ungefär som med matlagning. Utan kunskap kan du hafsa ihop en maträtt som med lite tur blir hyggligt bra, men nästa gång kan den lika gärna bli förfärlig. Slumpen kommer att avgöra i stor utsträckning. Kan du däremot ett antal grundläggande recept samtidigt som du vet hur olika ingredienser funkar tillsammans och hur smaker samspelar lär du lyckas betydligt oftare.

Svar från alf109 2013-04-19 17:45

Jag tror att olika infallsvinklar funkar för olika personer. Men jag tror att man automatiskt kommer att finna ett fokus om man är en reflekterande person. Man kommer att "springa på" de bilder som talar till en, och dessa kommer att utgöra en röd tråd över tid.

Sedan är givetvis inte mina "sanningar" mer allmängiltiga än någon annans, utan mer en förklaring av vad som funkar för mig. Jag ser ofta själv att jag har en röd tråd i mitt fotograferande över tid även om det inte är något jag funderar så mycket över när jag nöter gatan.

Och visst kan man ha nytta över att vara eftertänksam när man tittar på bilder, men detta är saker som jag tror kommer automatiskt för många om man tittar på mycket bilder och plåtar mycket själv. Det finns en risk med att lägga för stor vikt vid "auktoriteter" tror jag, och detta är att man kan lockas att försöka ta andras bilder i stället för sina egna.
-affe

2013-04-19 11:06   Chasid

Jag tror att vi presterar som bäst när vi är avslappnade och fria från alla stressande apparater och företeelser som vi fyller vår vardag med. Vi är allt för resultatinriktade och spända och vi skulle må gott av att koppla ned och av lite då och då.

Även om det är kul att få positiva kommentarer från etablerade fotografer så blir jag ändå gladast när vanligt folk förstår mina bilder. Precis som Elias Canetti tror jag inte att man ska krångla till det för mycket, givetvis ska kvaliteten vara hög men bilderna ska även vara tillgängliga och fyllda med närvaro och närhet.
/Mikael Good

Svar från alf109 2013-04-19 17:46

Tack ska du ha Mikael, vi har nog ungefär samma syn på detta. :)
-affe

2013-04-19 11:44   Johan Pihl

Fin bild, Alf!

Svar från alf109 2013-04-19 17:47

kul att du gillar den Johan, ett av dessa små korn man springer på när man är ute. :)
-affe

2013-04-19 13:18   andola

Det är nog med detta som med mycket annat vi företar oss i livet. Vår personlighet präglar vårt sätt att hantera familj, jobb, vänner, hobbies och you name it. En kollega på jobbet kan ha kliniskt rent skrivbord, en annans är hela havet stormar. Vad är rätt eller fel. Hur står prestationen i proportion till detta. Inte lätta att vetenskapligt avgöra. Själv lutar jag åt Alfs förhållningssätt, samtidigt som jag kan tycka lite energi måste läggas på baskunskap om fotografering för att resultatet ska bli bra. Hur mycket man sedan planerar innan man går ut med kameran finns nog inget rätt eller fel för.

Att inse att det finns olika sätt att förhålla sig till fotohobbyn samt att diskutera detta på ett balanserat tror jag är utvecklande för alla. För egen del upplever jag att bloggarna på Fotosidan fungerar så, till skillnad från många av forumtrådarna som ofta spårar ur och blir hätska och enögda och enbart stjäl energi om man läser för långt.

mvh Anders O.

Svar från alf109 2013-04-19 17:54

Vi är alla olika som du säger, men jag tror att "min metod" eller snarare brist på någon är något som funkar bättre för ganska många än om man söker det perfekta som man fått från andra. Man glömmer ofta bort att det inte finns något facit över vad som är bra bilder tror jag. Och risken finns att glädjen till fotograferandet försvinner och då tar man garanterat inga bra bilder. :)
Vi kommer, de flesta av oss, automatiskt att plåta sådant som berör oss om vi låter det gå mer av sig själv. Och med tiden kommer vi även att komma fram till ett bildspråk som fungerar om vi tittar på mycket bilder utan att vi behöver analysera så mycket tror jag. Ofta kan jag tycka att känslan inför en bild förtas om jag försöker intellektualisera för mycket, men sådant är alltid individuellt. Och var och en måste själv känna vad som känns rätt.
-affe

2013-04-20 02:00   Leif O Bength

Många intressanta tankar i din blogg och i kommentarerna...

För vem fotograferar man? För sin egen lycka eller för andras? Hur bär man sej åt för att utvecklas och bli bättre över tid?

Jag tror och lever med ett mål att, utan brådska, bli bättre över tid. Inte så mycket inför andras ögon utan mer för mina egna. På den vägen, eller mot det målet, så inser man kanske nångång att man är så bra att man är kapabel att fotografera på uppdrag, egna eller andras. Ta bra bilder och leverera, som ju yrkesfotografer gör, endera på eget uppdrag eller andras. Klara och fasta mål s.a.s. Dessa fasta mål med gångbara bilder tror jag leder till stagnation i ens utveckling då man i de fasta målen ofta missar massor av möjligheter till utveckling. Många, men inte alla, nöjer sej med sina "bra" bilder och slutar att utvecklas då man når en nivå där man mest genom massiv marknadsföring kan leva på sina bilder några år och under den tiden betrakta sej själv som fullkomlig fotograf, eller vad det än handlar om här i livet.

Tyvärr så är det ju oxå så att den som betraktar sej som fullkomlig, i vad det än vara må, är oxå de men bara på ett enda sätt - som fullkomlig idiot. "Professionella" kritiker tror jag ofta hamnar i den här fullkomliga fällan och blir "proppkorvar" i utvecklingen för många som tyr sej för mycket till deras ofta mossiga åsikter och dito regler.

De som samtidigt kan leva med öppna sinnen och känslai sina kortsiktiga uppdrag/mål och som inte låter nöja sej med att "bra" räcker har alla möjligheter till utveckling på den oändliga målets resa och blir utan tvekan bättre och bättre längs vägen utan slut...

Fotografi är glädje, känsla och spontanitet och inget som nån klädd i luthersk tagelskjorta kan finna nån egen utveckling eller lycklig tillfredsställelse av.

/Leif

Svar från alf109 2013-04-20 02:52

Tack ska du ha Leif. Vi har nog ungefär samma syn på detta och det gäller ju oavsett om man söker sina motiv i staden eller i naturen. :)
-affe

2013-04-21 00:40   froderberg

När jag varit ute och fotograferat har jag funderat en del kring om man det kan bli för mycket bildjakt. Just nu har jag landat i att bildjakt i sig inte är fel. Det kan lätt kännas som man att man jagar när man är koncentrerad på att upptäcka bilder. Anders Petersen pratar en del om att vässa pyramiden, att gå in i sig själv för att kunna prestera maximalt som fotograf. Petersen är målinriktad när han åker iväg och plåtar. Han är bevisligen väldigt produktiv också. Även om jag vet en del om hur Petersen jobbar, så tycker jag mig inte se bilder som känns framjagade.

För mig, och jag vet att även andra tänker likadant, så handlar det om att hitta bilderna som känns äkta. De som fungerar hela vägen. Jag tror att man övar upp sin förmåga att ta bilder som är intressanta, men som inte känns sökta.

Jag tror ändå att du har en poäng. För många kan det ibland vara bara att slappna av lite och inse att det inte alltid blir bra bilder. Istället för att försöka lyfta halvdana bilder i efterbehandlingen är det bättre att släppa bilden och ta nya istället. Jag kommer på mig själv ibland med att försöka beskära bilder så att poängen ska framgå bättre - men sen inser jag att bilden faktiskt inte är tillräckligt bra.

När det gäller analyserandet så tycker jag att det finns bra och meningslöst analyserande. Jag har aldrig förstått mig på analyser av kompositioner. Komposition är någon man känner in, och den förmågan tränar man upp genom att kolla på många bilder.
Men det finns andra analyser som är bra om man vill utvecklas. Ska man sätta samman en utställning är det bra att ha hittat en röd tråd i sitt fotograferande.

Svar från alf109 2013-04-21 19:40

Jo jag var nog en smula oklar. Just fokuserad måste man vara givetvis. Men jag tror att det handlar mer om att vara närvarande i ögonblicket än att hela tiden ha "brabild" skavande i bakhuvudet. När Petersen snackar om sina pyramider handlar det ju om att släppa den vardagliga tryggheten för att kunna utsätta sig för de situationer han gör i sina bilder. Har för mig att han själv hävdat att mötet är det viktiga, alltså att han inte är ute för att jaga bilder, utan för dessa möten som han sedan dokumenterar.
-affe