OmTag

OmTag. En ensam grabb och hans boll

En ensam grabb med en boll på en mörk skolgård. En ensam gubbe med hund och kamera passerar på trottoaren utanför. Jag kände igen mig i den här grabben på något sätt. Även om jag inte var ensam på något deppigt sätt när jag var i grabbens ålder trivdes jag ofta med att vara lite för mig själv.

Även om jag förstås mestadels var ute och lekte med polarna hade jag inga problem med att till exempel gå ensam upp till hockeyrinken och stå i timmar och skjuta slagskott mot sargen. Liksom denne grabb, som jag föreställde mig, ensam sparkande på sin boll på den sedan länge övergivna skolgården.

Trots att jag tidigare i livet alltid hade en ganska stor bekantskapskrets har jag aldrig haft problem med att vara ensam, många gånger har det varit direkt nödvändigt tror jag.

När jag gick in i väggen för ett antal år sedan och andra svårigheter radade upp sig slag i slag så blev ensamheten mer av ett ofrivilligt val, jag orkar fortfarande inte med speciellt krävande sociala kontakter. Men jag tror att denna min tidiga inställning till ensamheten på sätt och vis varit en räddning. Det skulle nog varit betydligt svårare om jag likt många andra inte trivdes med att vara själv.

Att inte stå ut med ensamheten i kombination med att inte orka med det sociala måste vara en mardröm. Nu levde och lever jag ju också ensam, men jag kan föreställa mig att många relationer havererat i samband med att man drabbas av utbrändhet eller någon annan depressionsliknande sjukdom. Det kan nog inte vara det enklaste att leva med någon där det för denne är en nästan övermäktig kraftansträngning att bara ta sig upp ur sängen.

Hur som helst, när jag går runt och fotograferar är det ofta just den här formen av (frivilligt eller ofrivilligt) utanförskap som drar till sig min uppmärksamhet. Jag tänkte på detta idag när jag var ute, inte en enda bild på någon människa nära, och det är nog så jag är för det mesta. Nu har jag ju lovat mig själv att utmana mig när det gäller detta med närhet, men jag tror att jag fortfarande kommer att söka ensamheten mitt i närheten, ett vanligt fenomen i staden.

Man kan bara ta sina bilder utifrån sig själv och sitt sätt att relatera till omvärlden, att försöka ta andras bilder funkar aldrig. Sedan löper ju ofta bilderna parallellt med den egna sinnesstämningen, vilket man brukar kunna se om man tittar igenom sina bilder över tid. Kanske är det en brytningstid i antågande? Bilderna får så småningom visa hur det ligger till.

2013-04-28 23:01   Jerzy bondo

Fint skrivet och en behagligt stillsam, ickepåträngande bild.

Svar från alf109 2013-04-29 16:32

Tack ska du ha Tommi.
-affe

2013-04-28 23:27   Peter-L

En väldigt fint bild, även utan din text! Men nu finns den ju där och ja, dina tankar är bra. Och såklart rätt för dig.
Jag tror själv på balansen mellan fart och lugn. Socialt och om inte ensamhet, så "paus"... Din insikt känns bra!
Och vem vet, vet inte hur det är för dig, men ljuset och värmen inspirerar till mer foto. Jag måste ha fått en knäpp i vintras när jag stod ute i -13 och plåtade Lidingöbron... :)) Ha det gott! //Peter

Svar från alf109 2013-04-29 16:32

Tack ska du ha Peter, vi får se vad bilderna tar vägen när värmen kommer. :)
-affe

2013-04-29 07:28   goranfm

Jag tror att man måste acceptera sig själv. Tycker man att det är obekvämt att närma sig människor och ta närbilder behöver det inte betyda att man är en dålig fotograf. Istället tar man de bilder som passar ens personlighet. Jag är övertygad om att man inte ska se sig själv så endimensionellt att man hakar upp sig på andras fotografers förmåga. Det gäller att konsekvent finna sin egen väg. Om man känner sig trygg med sig själv tar man de bilder som är nödvändiga för en själv. Men det kan vara en lång väg dit.
Göran

Svar från alf109 2013-04-29 16:33

Visst är det så Göran, och bilderna tenderar också att ändras över tid vartefter man själv ändras. :)
-affe

2013-04-29 08:54   lersaker

Varför kan du inte bidra med din medkänsla och insikter för ensamheten och utanförskapet, och se värdet i att dina bilder är starka och berör? En stilla undran bara....

Svar från alf109 2013-04-29 16:34

Det är nog just det jag försöker göra Anne-Sophie. :)
-affe

2013-04-29 23:02   Marie_1

Intressant bild samt text som tar upp detta med ensamhet och utanförskapet. Man är så maktlös i en sådan situation. Desto värre om det är barn som drabbas av det. De är ju mer sårbara och har sämre möjlighet att påverka en sådan situation. mvh/marie

Svar från alf109 2013-04-29 23:48

Jo det är hemskt om det inte är självvalt. När jag var liten hae jag hur många polare som helst, men jag trivdes i alla fall med att vara ensam lite då och då. Vi får hoppas att det även är så med den här grabben. :)
-affe