OmTag

OmTag. Bryta med tryggheten?

Knallade över Västerbron och tittade ned på den stora husbilscampingen på Långholmen. Egentligen skulle man lämna sin bedrägligt bekväma trygghet, göra sig av med lägenheten skaffa en billig bas på landet och skaffa en husbil?

Det som ofta skiljer oss från oss själva i yngre år är att vi blir beroende av tryggheten. Detta är ett tveeggat svärd, den bekväma tryggheten med sina prylar omkring sig och rumpan bekvämt parkerad i vardagsrumssoffan framför TVn är nog det som hämmar oss mest för att verkligen uppleva nya saker.

I och för sig kan man resa till exempel även fast man normalt lever ett ganska inrutat vardagsliv. Men jag tror att den totala omruskning som det innebär att göra sig av med sin fasta bas för att ge sig ut på en helt ny resa utan att man vet vart den tar vägen är något som kunde ge många av oss ett rikare liv.

Det är främst det som skiljer ungdom från medelålder och åldrande, i ungdomen tenderade de flesta av oss att göra saker utan att ha både hängslen och livrem. Vi levde mer för stunden, på gott och ont, men framför allt var de flesta av oss mer levande. Var det något vi kände för så brukade vi köra på det utan någon djupare konsekvensanalys.

När man blir äldre kan man knappt träffa några polare spontant ens för en kväll. Redan klockan nio börjar någon skruva på sig och måste hem till familjen för att planera inköpen till helgens grillande med grannarna eller något annat pockande.

När jag spelade musik i min ungdom träffades man och lirade så länge man tyckte det var kul, och man prioriterade det man tyckte var kul, resten ordnade sig på något sätt ändå. De av mina polare som fortfarande försöker hålla igång spelandet har ett elände att ens hitta någon gemensam timma i månaden som inte är inbokad med aktiviteter med barnen/barnbarnen, socialiserande med grannar, jobbet osv.

Kanske vill man leva så? Om man känner att detta är hur man vill ha det fram till den eviga vilan så är det givetvis ok. Men jag undrar om inte ganska många skulle vilja leva mer i stunden och vara mindre bundna av alla mer eller mindre självskapade måsten?

Nu är jag inte ett dyft bättre själv, kanske snarare tvärt om. Men de invanda mönstrens trygghet är ganska bedrägliga, dagarna går, veckorna går, månaderna och åren går. Rätt som det är sitter man där och funderar över varför man inte gjorde något annat av sitt liv än att fastna i tryggheten med rumpan i TV-soffan, lite grilla med grannarna då och då och kanske någon resa till något turistmål tillsammans med andra med ungefär samma inrutade liv.

Lite tankar som drog igång bara för att jag kastade en blick ned från Västerbron.

2013-06-19 05:24   Roger Petersson (DGA)

Hej Alf
Tro det eller ej, jag tycker däremot det är skönt å bli äldre, just därför att jag är mycke lugnare nu än jag va för 20 år sen, å det har väl med tryggheten å göra, så det är nog väldigt olika det där skulle jag tro.
Just att man blir mer bekväm har väl lite med pengar å göra också kan jag tänka, numer tar man in på hotell tillexempel, när man va yngre ja då va det tält som gällde, för då tänkte man inte på hotell eller husvagn/husbil just för att det va ju snuskigt dyrt, så manlevde lite farligare förr hahahaha
Mycke bra inlägg som vanligt från dig Alf :=))

Mvh Roger

2013-06-19 08:20   Benganbus

Problemet när man va yngre, vad gäller det fotografiska alltså, tycker jag, de vad att man inte va mogen att ta de här bra bilderna som man borde ha tagit, å man skulle alltid haft haft kameran med och fotat lika mycket som man gör nu!
Så nu när man har erfarenheten och den bra kameran, då tror jag att möjligheten finns, bara man snöar in ordentligt på nå't som man tycker e intressant att fota!
Intressant för en själv alltså! Jag tex tycker Kockgtan 24 e intressant! För mig själv alltså! Ego-foto liksom! :)
/B

2013-06-19 09:26   präntare

Hej Alf
Om det är din dröm, längtan gör det...
Må gott
/Hans-Åke

2013-06-19 10:11   Simpsson

Mycket bra och intressant inlägg. Jag har själv funderat väldigt mycket i de här banorna. Jag tycker inte att åldersrelaterat utan så ser vardagen i stortsett ut för mig och alla andra 30-åringar jag ser runt omkring mig också. Kanske var det annorlunda när ni var i samma ålder, men nu är det hårt fokus på att utbilda sig inom något som efterfrågas för att platsa i samhällets trygga gemenskap, skaffa ett jobb och gärna välja en bostad nära arbetsplatsen också. Väldigt tryggt och bekvämt. Att stanna upp och fråga sig om man verkligen lever det liv man vill leva är ett sundhetstecken, svarar man nej på den frågan så har man själv ansvaret för att göra någonting åt det. Om inte, var hamnar man då, om 3 år, 10 år, 20 år?
Tillvaron kan vara så mycket bättre än man först tror, det finns så många möjligheter. Men det kräver att man släpper taget om tryggheten.
//Simon

2013-06-19 13:02   Sabud

Hej Alf,
Intressanta tankar! När vi arbetar och har ett familjeliv att ta hand om förstår jag om den absoluta majoriteten av oss söker trygghet. Som pensionär däremot ( nybliven ) behöver man ju inte `ruttna fast´ i det vanliga inrutade utan har möjlighet att lägga om kursen rejält;)

Såg du inte dokumentären för ett par år sedan om de svenska pensionärerna, mer eller mindre skraltiga som varje vinterhalvår körde ner i sina gamla husbilar till Marocko för att byta ut mörkret mot livsbejakande sol och bad. Var även intressant att se hur respektfullt dessa äldre människor behandlades av ungdomarna där nere.
Kanske inget bra exempel för dig då jag har för mig att du snarare gillar mörker och svalka;)

/Stephan

2013-06-19 16:58   alf109

Tack ska ni ha för era kommentarer och funderingar.
-affe