OmTag
OmTag. Är det dödsryckningarna hos ett system i upplösning vi ser?
Funderar lite på vart världen är på väg. Min övertygelse att vi står inför ett vägskäl blir starkare för var dag. Grekland har en ungdomsarbetslöshet på över 60 % Spanien och Italien ligger strax bakom, med andra ord växer en hel generation upp i hopplöshet. Våra politiker verkar inte ha mycket att komma med, en del riktad stimulans som inte ger någon effekt.
Någonstans måste man våga ta diskussionen om det handlar om systemfel? Jobb kommer bara att uppstå där det finns efterfrågan. Effektiviseringen har medfört att allt som efterfrågas kan produceras med färre arbetstimmar, det råder ju ingen arbetskraftsbrist utan arbetsbrist trots att produktionen överstiger efterfrågan.
Den totala fantasibristen där våra politiker hävdar att lösningen på dagens problem är att alla skall jobba längre, samtidigt som det är uppenbart att huvudproblemet är att det inte finns några jobb bådar inte gott för framtiden. Skulle man i stället kunna tänka sig att man ställde den fundamentala frågan hur många arbetstimmar som krävs för att producera det som efterfrågas? Vem vet, det skulle kanske ge som resultat att man kom till slutsatsen att alla behövde jobba mindre.
Så länge det inte råder brist på efterfrågade varor och tjänster handlar det snarare om hur arbetet bör fördelas över arbetskraften. En annan sak som jag tror att man måste ta tag i är att det mesta som konsumeras också måste produceras lokalt i högre utsträckning. Det är inte rimligt att lägga produktionen i låglöneländer vars kostnadsläge vi aldrig kan konkurrera med. En sund konkurrens bygger på att man genom effektivare produktion, alla andra förutsättningar lika, producerar mer per arbetad timma.
Det var även så man tidigare hanterade det med konkurrens, det var bland annat därför Sverige kunde vara konkurrenskraftigt, inte genom låga löner och osäkra arbetsförhållande utan faktiskt tvärt om: relativt höga löner och generösa välfärdssystemet kombinerat med en hög automatisering och utbildningsnivå. Nuvarande race mot botten kommer på sikt göra en stor del av vår arbetskraft överflödig vilket givetvis kommer att innebära att efterfrågan på det som produceras stryps då färre kommer att ha råd att efterfråga.
Nu kommer en sjunkande efterfrågan i alla fall vara oundviklig eftersom jorden resurser sätter gränser för vad vi kan göra. Men om man som idag kör vidare på inslagen väg att hela tiden flytta produktionen dit den kortsiktigt genererar störst vinst jagar man på utvecklingen mot stupkanten, givetvis känner alla med minsta insikt i nationalekonomi till detta. Problemet är nog främst att system inte låter sig ändras så länge som en stor del av makthavarna tjänar på dem. Dessutom har man målat in sig i ett hörn där en stor del av medelklassen används för att upprätthålla systemet.
Ett litet exempel, bostadspriserna i storstadsområdena hålls uppe av en bostadsbrist som skapar en icke fungerande marknad. Skulle man bygga de bostäder som efterfrågades till priser som kunde betalas av de som efterfrågade dem skulle en stor del av den låneekonomi som skapats och bygger på värdebeständiga bostäder haverera. Och det skulle vara politiskt självmord att förorda något sådant oavsett behov av bostäder.
Vi lever i stora stycken i ett ekonomiskt system som kräver långtgående reformer, med en befolkning som till stora delar inte kan acceptera de förändringar som krävs. Med andra ord kommer man förmodligen köra vidare mot det oundgängliga stupet som om inget har hänt. Farsan brukade ofta säga att det krävs ett världskrig för att folk skall acceptera genomgripande förändringar, oavsett hur nödvändiga dessa är. Det tråkiga är att jag är böjd att tro att han hade rätt.
Jag menar, det är ingen som frivilligt ger upp sina ekonomiska fördelar, inte vi heller, och alla sitter och väntar att någon annan skall börja göra något, vi också! ;)
Och då kommer miljön som en hjälpande kraft!
För då måste vi ändra det världsekonomiska systemet, vara sig vi vill eller inte!
När miljön når en sk tipping point alltså! :)
"A climate tipping point is a somewhat ill-defined concept of a point when global climate changes from one stable state to another stable state, in a similar manner to a wine glass tipping over. After the tipping point has been passed, a transition to a new state occurs. The tipping event may be irreversible, comparable to wine spilling from the glass: standing up the glass will not put the wine back."
Mao,
efter en tipping point,så fungerar inte vårt nuvarande globala ekonomiska system längre! :)
För låg pensionsålder o ingen ville jobba.
En total förändring mot det lokala samhället i samverkan med det globala måste ske. Problemet är att alla vill åka 1:klass i den resan.
Det ligger något i vad Bengt säger, naturen kommer att tvinga oss till förändringar.
Tyvärr rättar de flesta politikerna till kudden i 1:a klass, på sin höjd.
Ha en bra dag
Bob
"This year’s findings show that the world is more at risk as persistent economic weakness saps our ability to tackle environmental challenges. The report highlights wealth gaps (severe income disparity) followed by unsustainable government debt (chronic fiscal imbalances) as the top two most prevalent global risks."
Källa:
http://reports.weforum.org/global-risks-2013/
Ps. Missa inte avsnittet om X-factors, där de bla listar risker som Bengts climate tipping point (Runaway climate change), men även konsekvenser av en eventuell upptäckt av utomjordiskt liv.
Intressant läsning garanteras. Dock inte så munter.
Vi lever i en global affärsverksamhet! Och samhället får såklart vara med på ett hörn,
men knappast vara med att styra...
Det blir nog ännu fler robotar, självklart, för arbetare e dyra, i alla fall här i I-världen!
Det enda förhoppningsfulla är att man måste ha konsumenter som handlar prylar,
så jobb och lön måste nog finnas även om det mest blir servicejobb kvar...
-affe
Hälsningar
Jon Anders