OmTag

OmTag. Det fotografiska tillståndet?

Den för mig intressanta fotografin handlar om att visa något som det är på ett intressant sätt. Ofta gäller det att få en angelägen historia berättad. Denna historia behöver inte handla direkt om människor men den måste beröra mig som människa.

Jag kommer därför fortsättningsvis inte att uttala mig så ofta om de mer konstnärliga fotografiska utsvävningarna som ligger i tiden och som ofta handlar om att gestalta något verkligt eller fiktivt inre tillstånd, oavsett vilka tekniker man använt för detta. Anledningen för mig är enkel, bilderna intresserar mig helt enkelt inte.

Jag kan dock känna mig en smula uppgiven när man ser vilka fotoböcker som får pris, som de senaste i Photobook of the year, Paris eller vilka fotografer och vilken typ av fotografi som ofta lyfts fram. Men som sagt, jag har ingen åsikt eftersom det är bilder som inte berör mig eller som jag över huvud taget förstår storheten i. Enklast alltså att helt enkelt skita i dem, vilket jag också försöker göra.

Ett fint initiativ i den fotodokumentära traditionen som däremot är värt att lyfta fram är Hälsinglands Museums uppdrag till Inta Ruka att dokumentera livet på landsbygden. Det skulle behövas mycket mer sådant om dokumentärfotografin som profession skall överleva tror jag. I dag säljs ju knappast fotoböcker och arkiven är stendöda när det gäller den typen av bilder, kort sagt är det nog väldigt svårt att leva på fotografi i dag.

Men detta öde är ju något som delas av såväl musiker som författare med flera. Man brukar säga att kulturen är en spegel av samtiden och då stämmer nog det bedrövliga tillståndet ganska väl överens med hur det ser ut i samtiden?

Jag tror att det går mer och mer åt det hållet att man för att kunna göra sådant man själv står för måste se till att man har sin försörjning på annat håll. Att bli beroende av sina uppdragsgivare innebär nog ofta att man är tvungen att dra ned byxorna och luta sig framåt. Frågan är om det inte är detta vi ofta ser när det gäller fotografi idag, man tar sådant som man förväntar sig skall sälja hos etablissemanget, ett etablissemang som är i kraftig otakt med tiden.

Det är inte längre bilderna det handlar om, utan om hur mycket man kan skruva upp priserna på olika gallerier och auktionshus, dessa storheter lever ganska sällan i symbios med varandra.

2013-12-04 08:52   Joakim K E Johansson

Det du säger är alltså att tillståndet inom fotografin är bedrövligt för att den fotografi som du inte förstår är den som lyfts fram? ;-)

Sedan tänker jag på att exempelvis Anders Petersen ofta bruka säga att han inte alls fotograferar vad han ser, utan vad kan känner.

Svar från alf109 2013-12-04 09:33

Det jag för fram i min blogg är av naturliga skäl mina synpunkter, det är liksom underförstått. Sedan kan man givetvis ha helt andra uppfattningar vilket inte heller är så konstigt. Eller hur menar du att jag skall skriva?

2013-12-04 09:00   Joakim K E Johansson

Själv funderar jag för övrigt en del på samhällets och nutidens behov av bilder. Varför säljer inte dokumentära fotoböcker som smör i solsken? Beror det nödvändigtvis på det dåliga tillståndet inom fotografin eller får vi den informationen från annat håll?

Kanske är vi tillräckligt informerade om verkligheten ändå och då blir den konstnärliga fotografin intressantare för många.

Svar från alf109 2013-12-04 09:34

Problemet är väl som jag ser det att ganska många vill konsumera men ganska få är beredda att betala, det är likadant inom musiken. Men åter igen, detta är mitt sätt att se det som förmodligen skiljer sig från ditt.

Joakim K E Johansson 2013-12-04 10:08

Som konsument vill man ju ogärna betala för något som man inte har behov av. Så funkar vi människor. Och kan man då så att säga få informationen från annat håll, varför betala?

Svar från alf109 2013-12-04 10:20

Jo visst, men man kan också vända på resonemanget. Varför betala för något som man kan konsumera gratis på nätet? Problemet som uppstår är bara det att det är svårt att leva av arbeten som skall konsumeras gratis, kvar blir då reklam och liknande och folk som gör sin grej på fritiden som amatörer. Sedan kan man tycka vad man vill om detta men det är väl så verkligheten ser ut för de flesta.

2013-12-04 09:16   Benganbus

Håller med dig i stort, men kan inte låta bli att undra varför man bjuder in Inta Ruka för att fotografera/dokumentara landsbygden i Sverige? Obs, jag ifågasätter inte Inta Rukas konstnärsskap eller fotografering!
För det är inte det som det handlar om, utan en undran om vi numera inte har några Svenska fotografer som känner sin hemmiljö, eller hembygd, och kan dokumentara den? Som Sune Jonsson mfl!

Men visst e det spännande att bjuda in Inta Ruka, men jag blir i alla fall litet undrande?
Kanske lika svårt för en svensk fotograf som åker till Lettland för att dokumentara landsbygden?
Som sagt, en fundering!
/B

Svar från alf109 2013-12-04 09:36

Jag tycker väl också att man borde kunna uppmuntra fler svenska fotografer och kanske till och med ha modet att inte välja de mest namnkunniga. Hur som helst ser jag initiativet som ett bevis för att man åtminstone ser det som viktigt.

Nils Bergqvist 2013-12-04 22:15

Jag tror att Inta Ruka bjöds in därför att det inte finns speciellt många som kan göra såna arbeten på ett ärligt och naturligt sätt. Den svenska sk dokumentära fotografin dräller ju av motsatsen, dvs fotografer som fotograferar på ett sätt som är mera ägnat att vara konstprojekt än just rent dokumentära arbeten. Även de som har mera dokumentära ambitioner tenderar att falla för diverse frestelser, t.ex att fotoshoppa lite för mycket, t.ex Peter Gerdehags senaste bilder av Hästmannen.

62174 2013-12-04 22:22

Hej Bengan, Men som du vet är Sune Jonsson sedan länge död. Medan Inta Ruka - en förträfflig fotograf - fortsätter hans tradition och lyckligtvis fortfarande lever. Och det är jag mycket glad för. Jag tycker du ska ta en liten runda i Lettland och sen ställa ut bilderna i Lettland! Jag kommer till vernissagen!

2013-12-04 09:22   N Thomas Meldert

Svagheten med dokumentärfoto i dag är väl att det inte uppvärderas förrän om 20-30 år. Det är bara amatörerna som har råd att hålla på med sånt.

Svar från alf109 2013-12-04 09:38

Jo det finns ju inte många forum som håller fotograferna i liv under mellanperioden längre. Förr fans ju både arkiven och reportageförsäljning så att det gick att hålla näsan ovanför vattenytan.

2013-12-04 09:46   bassa

Tyvärr är det nog så att ingen bryr sig, och skulle ha intresse av att köpa en bok om händelser historia om landsorten.
Vem talar eller bryr sig exempelvis om Kiruna, där man flyttar en hel stad?. Vem dokumenterar det.
Skulle jag köpa en fotobok om den flytten? Nej jag tror inte det.
Tyvärr är det nog så att vi måste inse att tiden inte går att skruva tillbaka. Jag är övertygad om att
Joakim KE har rätt att utbudet i media och övrigt täcker väl behovet, och att konst fotografiet därför känns mer intressant i dag. Vi får heller inte glömma att pulsen och farten förändringen modet nuet också är något att dokumentera. Det är nog det samma med Björklunds skola , att den gamla hederliga kateder undervisningen inte fungerar i dag. Man måste tänka om i flödet av information som sköljer över oss. Lite trist men sant.
Bengt

Svar från alf109 2013-12-04 10:04

Jo jag har också observerat sakernas tillstånd, men det betyder ju inte att jag alltid gillar det jag ser. Att jag däremot skulle kunna förändra något tror jag inte mycket på. Men för mig är det viktigt att försöka ge uttryck för vad jag tycker.
Sedan tillhör jag själv en ganska omodern sort som faktiskt köper en hel del fotoböcker. ;)

bassa 2013-12-04 11:17

Det är rätt skönt med omoderna sorter ibland.
Bengt

2013-12-04 17:52   gatosi

Det gynnar kanske den dokumentära fotografins innehåll om fotografen också sysslar med annat än fotografi och umgås med andra än bara fotografer och kunder. På så sätt är det kanske en fördel att det inte går att försörja sig endast på foto.

Svar från alf109 2013-12-04 20:54

Jag tror nog att det är en förutsättning för att göra genomarbetade reportage till exempel att man har möjlighet att delta och leva med de man gör sitt reportage om. Exempelvis Gene Smiths, Koudelkas och Salgados arbeten liksom Sune Jonssons bygger mycket på detta. Att bara umgås med andra fotografer lär knappast vara en väg till att skildra något utanför den kretsen.