OmTag

OmTag. Finns någon som är bättre än andra, eller får man ens dryfta tanken?

Det är ofta känsligt att sticka ut hakan och tycka något på sin blogg har jag märkt. Speciellt om man dryftar att det finns dem som är bättre än andra tar det h i h. För egen del hänger jag sällan ut personer utan försöker hålla mig till företeelser.

Senast när jag skrev om detta att bra bilder måste ha en ”känsla” och att det inte räcker med att bilden är tekniskt perfekt och rätt komponerad för att den skall vara bra föll det inte i god jord. Detta ”känsla” är givetvis subjektivt till sin natur, men icke desto mindre finns som regel en ganska utbredd samsyn på vilka fotografer (till exempel) som höjer sig över mängden inom olika genrer.

Givetvis kan man tycka olika i dessa frågor, men om man hårdrar resonemanget handlar det om i fall det finns dem som är bättre än andra eller inte. Jag tror att de flesta är överens om att förmågan varierar ganska kraftigt, även om de rent formella kunskaperna är de samma. Med övning och skolning kan man komma ganska långt, det är en förutsättning för att över huvud taget utvecklas. Men jag anser att det finns dem som blir bättre än andra även fast de inte tränat mer eller läst mer eller är de främsta fenorna på att komponera enligt regelboken.

Fotografi är främst en form av berättande anser jag och det svåra, tror jag, är att komma så nära som möjligt mellan det jag vill berätta och bilderna jag tar. Nu finns givetvis en massa bilder som är rena illustrationer där man bara har som syfte att visa hur något ser ut, och där räcker det givetvis med de tekniska kunskaperna som krävs för att ta bilden på ett sådant sätt.

Men om vi talar om dokumentärfotografi till exempel finns ofta ett budskap som förmedlas med varierande framgång och som inte handlar om de rent tekniska aspekterna av fotograferandet, jag kallar det känsla. Jag tror att de flesta är överens om att det finns fotografer som förmedlar denna känsla bättre än andra som regel. Inom alla genrer finns dem som utmärker sig genom att ta bättre bilder än andra, eller som tar fler bilder som sticker ut från mängden än andra.

Personligen tror jag inte att detta handlar om att de är tekniskt överlägsna sina kollegor utan jag tror att det handlar om att de har en bättre förmåga att förmedla sina känslor genom sina bilder. Inom till exempel litteraturen torde de flesta hålla med om att den som är bäst på grammatik och snabbast på att skriva maskin inte nödvändigtvis är den främste författaren. Likadant inom musiken, det krävs en viss teknisk färdighet men det är inte synonymt med att skapa bra musik.

Men när man dryftar liknande tankegångar när det gäller fotografi går genast folk i taket. Hur som helst håller jag fast vid min uppfattning att vissa är bättre än andra på ett sätt som inte kan härledas till rent tekniska kunskaper och att vissa har en förmåga att utvecklas längre än andra, alltså har bättre anlag som man brukar säga.

2014-01-06 03:51   per-erik åström

Bertold Brecht formulerade nånting i stil med "Mann merkt die absicht und wird zerstört", ung. "man märker avsikten och blir störd." Han avsåg med detta dålig teater där tolkningen, upplevelsen, "känslan" i en pjäs inte lämnas till åskådaren utan när stycket istället skriver åskådaren på näsan och man "övertalas"i ett bestämt syfte. Detsamma gäller också musiken. I totalitära politiska system är det vanligt med tillåten musik, samtidigt som viss musik är förbjuden. Den tillåtna musiken är påfallande ofta usel, töntig, endimensionell och rent förfärlig. Den illegala musiken uppfattas som ett hot mot moral och stämplas som statsfientlig. Nazisterna i Tyskland ansåg därför att samtidens jazz var degenererande och den förbjöds i radio och i offentliga sammanhang.
Detsamma kan överföras på bild. Hitlers begrepp "Entartende kunst" ledde till att viss konst förbjöds att visas helt enkelt. Samtidigt som nazisterna höll sig med egna hovmålare som gjorde hjälteporträtt och idealiserade "den ariska rasen". Ständigt lyckliga, rosenkindade kinseser på de gamla Mao-bilderna från 60-70-talet är ett annat exempel.

Fotografisk bild, med alla sina möjligheter till manipulation, ger rika möjligheter till denna form av förenkling av verkligheten. Dålig fotografi är just detta, den förenklar istället för att erbjuda betraktaren komplexitet, en chans till "känslans" igenkänning och rätten till den egna upplevelsens komplexitet. I en intervju sa Diane Arbus "Jag vet inte vad fotografisk kvalitet egentligen är, men jag vet det när jag ser det." Bra fotografi drabbar helt enkelt. Det är bilder som inte lämnar betraktaren oberörd. Och precis som inom musiken har inte alla fotografer riktigt samma förmåga till att ta just de berörande bilderna. Vissa är bättre än andra helt enkelt. De har ett "signum", ett särskilt sväng eller vad man vill kalla det på musikspråk. Ett sätt att uttrycka sig bortom de rent tekniska färdigheterna, eller trots tekniken och dess begränsningar. Inte alla kan lira trumpet som Miles Davis helt enkelt.

2014-01-06 14:08   Per Hallgren

Så bra uttryckt Affe och Per-Erik! Men samtidigt som vi ser kvalitet i upplevelsens komplexitet handlar väl fotografi ofta om att skala bort ovidkommande detaljer med hjälp av komposition och val av tillfälle? Jag antar att man kan öva upp känslan för komposition. Kan man även öva upp förmågan till känsla och inlevelse? Jag hoppas det, men det snackas sällan om just detta.

Våra upplevelser varierar mycket från person till person, och det är väl knappast något chockerande eller politiskt inkorrekt att uttrycka hoppas jag. När jag t.ex läser kommentarer här på fotosidan slås jag ofta av hur för mig ointressanta bilder får översvallande beröm eller intressanta bilder lämnas helt utan kommentarer. Och vice versa naturligtvis. Jag kan bara konstatera att vi alla är olika och har rätt att vara det lyckligtvis.