OmTag

OmTag. Form och gråskalor

Fotografi för mig är ofta en lek med form och gråskalor. För det mesta är det en ren förströelse, det är en kul utmaning i sig att försöka finna form och att försöka föreställa sig hur saker blir på bild. Detta ger sällan några bra bilder i sig själv, men det ger förutsättningar för att ta bra bilder när de dyker upp tror jag.

Om man övat upp en färdighet i sitt formspråk kommer man att använda detta även då man snubblar över sina ”viktigare” bilder. Att intuitivt känna om en bild blir bättre genom att ta ett halvt steg åt något håll är en färdighet man övar upp genom att nöta form. Det finns inga genvägar till detta, utan det handlar om övning och till viss del även att ”ha en blick” för form som funkar.

Eftersom jag är intresserad av fotografi och inte fotobaserad konst blir innehåll som regel viktigast för de bilder jag gillar. Men en bild med ett aldrig så viktigt innehåll måste även ha en fungerande form för att kommunicera. Formen måste också kännas spontan, blir den för hårt bunden till olika ”regler” dör ofta bilden då den lätt känns stel och statisk. Det måste finnas en spontanitet i uttrycket skulle man kunna säga.

Jag tycker att det är mycket vanligt att bilder inte funkar av två motsatta anledningarna där kompositionen är ”fel”: antingen så till vida att det inte blir något fokus i bilden, eller att kompositionen är så ”rätt” att bilden blir tråkig. När det gäller oss entusiastiska fotoamatörer är nog det senare vanligast.

För egen del tror jag att det bästa sättet att utveckla sin egen blick är att titta på mycket fotografi och att själv plåta mycket. Många försöker sätta upp regelverk i allt från gyllene snitt till hur man bäst håller i sin kamera, och sådant kan givetvis vara ett trevligt intellektuellt tidsfördriv. Men jag tror knappast att det är en speciellt framgångsrik metod för bättre bilder. Jag vet inte hur många som vänt ut och in på Cartier-Bressons bilder till exempel, men en sak vet jag och det är att ingen av dem blivit någon ny Cartier-Bresson. 

2014-01-20 23:13   syntax

Det ligger mycket i det du skriver. Just det att man måste öva och leka med formuttrycket för att ha det i ryggmärgen när det starka motivet dyker upp.
Själv tror jag dock att regler är bra att ha. Det är ju nästan ett mantra av standardtyp att ta avstånd från regler, då är man en fritänkande fotograf - minsann.
Gyllene snittet är ett enkelt proportionsförhållande som leder blicken och som verkar finnas i många kulturer. Bilder som har någon form av sådan komposition framstår som riktiga och vilsamma. Många som aldrig har hört talas om begreppet, tillämpar det helt spontant - då erfarenheten visar att bilden blir snyggare så.
Jag har alltid gyllene snittet i bakhuvudet, och min exercis går ut på att snabbt kunna bedöma tillämpningen - det vill säga hur, och på vilket sätt, jag kan avvika från, eller modifiera principen för det gyllene snittet. Den som i grunden har begripit regler och deras tillämpning, kan även framgångsrikt avvika från dem.
Jag gissar att det är sådant som leder till att man "får blick" för vad som funkar.

2014-01-21 00:38   mats lindfors

Mitt mantra när jag fotograferar är "jag kan ingenting, jag vet ingenting". Detta för att kunna bryta regler som sitter i ryggmärgen. Jag kan ta trettio bilder på en bildvinkel som jag tror på. För att till sist slänga väg ett skott lite vid sidan av och rätt ofta är det det som sitter. Det är detta att man aldrig blir fullärd som gör det extra roligt med fotografering.

//Mats
http://matslindfors.blogspot.se/

syntax 2014-01-21 09:08

Sedan jag började fotografera 1965 och under min tid som yrkesfotograf på 1970-talet har jag aldrig slängt iväg 30 skott på någonting. Jag tror inte på slumpmässig fotografi - jag tror att det är fotografen som fotograferar.

2014-01-21 23:20   alf109

Tack ska ni ha.
-affe

2014-01-22 17:53   jel,magnusson

Mycket välskrivet inlägg.

JOnas

Svar från alf109 2014-01-27 12:01

Tack ska du ha Jonas.
-affe