OmTag
OmTag. Var är vi, och vart är vi på väg?
I dag blev det en runda med kameran på Långholmen, det var länge sedan jag plåtade något nu. Funderat lite på detta med fotografi och vilken typ av fotografi som når ut nu för tiden. Jag är själv uppvuxen när reportagefotografin fortfarande hade sin storhetstid, fram till slutet av 70-talet handlade fotografin mycket om samhället. Man skildrade olika samhällsföreteelser och samhällsförändringar, som Sune Jonssons fotografi till exempel.
Från 80-talet och framåt upplever jag det som att det mer konstnärliga och introverta fått större utrymme. Detta har givetvis flera orsaker, den kanske viktigaste är att samhällsdokumentärerna till stor del tagits övar av filmen. Men jag tror också att ett allt mer individualistiskt tänkande har en del med saken att göra, man är nog i gemen mer intresserad av det personliga i dag än tidigare, och då finns inte samma utrymme för att göra samhällsreportage.
Kanske inte så mycket att gråta över att det görs mindre och mindre fotografi av en typ som inte längre efterfrågas. Den större frågan är väl egentligen hur långt man kan gå mot det individuella om man också vill ha ett samhälle som håller samman?
Lägg till
Tidigare blogginlägg
- November 2024
- Oktober 2024
- September 2024
- Augusti 2024
- Juli 2024
- Juni 2024
- Maj 2024
- April 2024
- Mars 2024
- Februari 2024
- Januari 2024
- Augusti 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- September 2015
- Augusti 2015
- Juli 2015
- Juni 2015
- Maj 2015
- April 2015
- Mars 2015
- Februari 2015
- Januari 2015
- December 2014
- November 2014
- Oktober 2014
- September 2014
- Augusti 2014
- Juli 2014
- Juni 2014
- Maj 2014
- April 2014
- Mars 2014
- Februari 2014
- Januari 2014
- December 2013
- November 2013
- Oktober 2013
- September 2013
- Augusti 2013
- Juli 2013
- Juni 2013
- Maj 2013
- April 2013
- Mars 2013
Det som däremot saknas idag är en miljö där det dokumentära fotografiet har en naturlig plats. I samtal, i projekt och i kritiken.
Den miljön fanns i slutet av 60-talet., över 70-talet och en bit in på 80-talet. Strömholms Fotoskola, Bildaktivisterna, Saftra-gruppen, Planket, tidiga FotografiCentrum, alla kollektiva analaga labb, allehanda mötesplatser fik och krogar. De kooperativt ägda bildarkiven, tidningen ETC osv.
Fotogrfer reste också mer förr, på vinst och förlust. Man satsade egen tid på det man brann för. Ofta under lång tid. Allt blev inte bra, men en hel del var fantastiskt bra. Jefferic Stocklassas bilder från ett annat Japan, Kjell-Åke Anderssons material från gruvorna i Wales. För att inte tala om Odd Uhrboms, Yngve Baums och Jean Hermanssons dokumentationer av tunga industri, varvs och gruvmiljöer i Sverige. Jens S-Jenssens material från förorten Hammarkullen i Göteborg är ett annat exempel på samtidsdokumentär fotografi från 70-talet.
Jag tänker två saker. Det ena är att fotografin generellt ändrat karaktär. Alla plåtar, nätet väller över av allas bilder hela tiden. Omloppstiden har minskat. Det ska mycket till innan man stannar upp, reflekterar och låter bilden sjunka in. Den digitala revolutionen som förflackning och förbrukning. Det plåtas för mycket hela tiden utan riktning, mål och metod. Det är inget märkvärdigt med fotografi längre. Den analoga bilden är, likt LP-skivan, ett kuriosum. Något för entusiaster och finsmakare. Det är det ena.
Det andra har att göra med lathet. Det behövs ett "driv" och en besatthet i att vilja gestalta verkligheten, att hänga kvar i en miljö, ett sammanhang. Kort sagt att ge sig faan på att komma hem med ett bildmaterial som tål tidens tand, kosta vad det kosta vill. Jag upplever ofta gnäll så fort detta kommer på tal, att ingen "vill betala" för genomarbetade reportage osv. Gnället har blivit legitimt på bekostnad av passion. Det må låta hårddraget, men jag tyckrer så.
Ut och plåta istället. Ge järnet!
Skapa egna utmaningar, fyll tomrummet!
Sen ska man nog inse att samhället ser annorlunda ut idag än i slutet av 60-talet/70-talet. På gott och ont. Vilket inte hindrar att bilderna, miljöerna och människorna har blivit mindre intressanta.
Seså, ladda kameran med minneskort eller film, skit samma vad, men ut i verkligheten igen. Din verklighet. Du kan, har förmågan att göra din grej.
Hörs/per-erik
http://www.susannaforsell.com/Stories
Visst finns det färre tidningar som köper in bildreportage idag, samtidigt är det lättare att själv nå ut med sina bilder på webben. Och det är billigare att producera ett reportage.
Tycker också du tar upp något mycket väsentligt, nämligen framväxten av duktiga kvinnliga fotografer under de senasre årtiondena. Det är glädjande och berikande. För om sanningen ska fram så var det inte så många kvinnliga fotografer på 60-70-talen. Med något undantag var det grabbarnas tidsålder. Det är rent rörande att titta på gamla "klassfoton" från Strömholms Fotoskola. I stort sett bara grabbar, ofta påfallande lika varandra. Med få undantag med en M2 eller M3 runt halsen eller över axeln.
/per-erik
En annan förklaring till scenförändringen tror jag beror på att fotografi har upphöjts till en konstform att räkna med. Kulturkritiken i massmedia har börjat intressera sig för foto. Det händer att flera olika fotografiska evenemang recenseras efter varandra i riksradions kulturbevakning. Jag har i alla fall inte lagt märke till det tidigare om åren. Beror kulturkritikens intresse på att foto numera är ett samlarobjekt och att priserna stiger? När pengar kommer in (i bilden!), dyker investerare upp. Pengar är en stark drivkraft som vi gärna anpassar oss till. Om vi besöker en utställning där foto är till salu, hur fördelas vår uppmärksamhet mellan bildens budskap och dess prislapp? Pengarna för in det individuella hos betraktaren, vi påverkas av prislappen. Då är vi tillbaks vid Affes avslutande mening i sitt inlägg. Man får nog mycket riktigt släppa tanken på fotografi om man ska fundera vidare över svaret på den frågeställningen.