OmTag
OmTag. Hur bra behöver det vara?
Vi jagar bättre och bättre prylar, den strida strömmen av nyheter och den intensiva marknadsföringen håller oss lagom missnöjda med det vi har. Fler pixlar, högre ISO och skarpare gluggar så skall vi nog lyckas ta de där bilderna vi vill ta.
Men kanske skulle vi börja med att ställa oss frågorna: Vilka bilder vill jag ta? Hur stor betydelse har den tekniska perfektionen för de bilderna? Vad i min nuvarande utrustning hindrar mig att ta de bilder jag vill ta?
Givetvis kräver olika typer av bilder olika teknisk kvalitet, vissa landskapsbilder eller min typ av nattbilder till exempel bygger delvis på hög teknisk kvalitet. Men lika ofta handlar känslan i bilder om något helt annat, som att fånga ett flyktigt ögonblick där den avbildade är naken med sina känslor till exempel.
Den typen av bilder kan till och med vinna på tekniska brister ibland tycker jag. Nu vet jag inte om den här bilden egentligen visar känsloläget hos den avbildade? Förmodligen visar den mer känsloläget jag tillskrev honom vid tillfället.
Men så kommer det alltid att vara med fotografi, vi kan bara försöka vara ärliga mot oss själva när vi plåtar. I bästa fall ger denna ärlighet också en glimt av en icke tillrättalagd verklighet som vi uppfattar den där och då.
I mitt fall tycker jag att erfarenheten gör att jag vågar använda mindre utrustning på uppdrag än jag hade i början.
Jag håller på en del med sportfoto, och där kan man ofta dra nytta av de tekniska framstegen. Men om man inte konkurrerar med andra fotografer om att sälja bilder kan man faktiskt tillåta sig att missa någon bild ibland och hålla nere kostnaderna.
Jag upplever trots allt folk inte jagar de senaste kamerorna på samma sätt som för 5-10 år sedan. Idag ger inte ett nytt kamerahus drastiskt förbättrade funktioner och bildkvalitet. Man kan ofta hoppa över en eller två generationer. En 6 år gammal Nikon D700 klarar det mesta än idag. Detta är naturligtvis ett problem för tillverkarna.
Fotoprylar är också leksaker för många. Precis som en mc eller en snöskoter kan vara. När Canon och Nikon kom med nya 70-200/2,8-zoomar var det väldigt många som la 10.000 emellan för att uppgradera. Ingen annan än fotografen själv kan ha märkt någon skillnad på bilderna. Men en ny leksak kan man tycka sig vara värd lite då och då.
Kort sagt: Jag tycker det är viktigt att man har en nykter syn på fotoprylar och inte låter dem styra en. Jakten på teknisk perfektion kan leda en fel.
Jag tar mycket bättre bilder med min mobilkamera än min dslr. Sen är det ju tex mycket svårare att ta ett snyggt ansiktsporträtt med mobilen. Med min dslr och mitt fasta 85mm kan en som aldrig har hållit i en kamera ta ett snyggt porträtt.
Jag vänder mig alltså inte emot att man skaffar sig prylar som man gillar. Men jag tror att många skulle må bättre om de erkände att det ganska sällan är detta som avgör om bilderna blir "bra" eller inte. Sedan finns givetvis motivområden och fototillfällen som kräver specifika verktyg. Men om vi tar detta med att plåta sport till exempel så är det ju en sak om man skall leverera sina bilder till en tidning som kräver dessa "hänga över ribban" bilder, likadana som alla andra tar från orkesterdiken med supertelen. Men om man kollar Cartier-Bresson's cykelbilder som publicerades i tidningen Rouleur för ett tag sedan så slår de ju allt annat i bildväg när det handlar om att fånga stämningar och berätta om cykelsport. Och aldrig togs det väl egentligen "bättre" sportbilder än när fotograferna kånkade runt på stora Graflexer? Åtminstone var de inte sämre, om man nu inte vill ha "folk som hänger i luften frysta till 1/8000 del förstås?
-affe