OmTag
OmTag. Nätet ett demokratiexperiment, eller man gör så gott man kan?
Jag går runt med min kamera, observerar. På gräsmattan vid Tanto sitter en snubbe för sig själv och fingrar på sin telefon, ensamhet? Lite längre bort sitter några stycken runt ett bord, gemenskap?
Det vi plåtar kommer alltid att vara en reflektion av oss själva, det går inte att göra på något annat sätt. På nätet är det en störtflod av intryck och bilder, somligt kommer vi att gilla för att vi kan identifiera oss med det, annat inte.
En hel del är ganska grunt, det kan krävas lite mod att vara personlig. En del är självömkande, kanske lite för okritiskt personligt. Men idag har nätet många gånger ersatt andra former av umgänge och skall man synas får man ta i.
Kvaliteten och djupet varierar, ibland kan man ge uttryck för en trötthet, en trötthet över att man inte hittar sådant som engagerar i floden av information som ständigt sköljer över oss på nätet. Nätet är ett demokratiskt experiment under utveckling och vi har nog inte hängt med i svängarna riktigt.
Anklagelser och påhopp delas okritiskt på facebook, när det delats tillräckligt många gånger blir det en sanning, en sanning ofta helt utan källkritik eller eftertanke. Se bara till att det blir delat så går det att sprida vad som helst, eller att vrida opinionen dit man vill. Vi måste lära oss att bli mera kritiska konsumenter i detta demokratiexperiment.
Men vi skall vara glada att vi har nätet, Micke Berg skriver i sin blogg att 99% av oss knappast skulle nå ut med våra saker om det inte vore för nätet, speciellt när det gäller fotografi: vi är helt enkelt för dåliga fotografer. Detta rymmer säkert en sanning men det finns ett dilemma även i detta, idag lyckas inte ens de som tillhör den sista procenten att få sina saker publicerade.
Nätets demokrati har medfört att vi helst konsumerar gratis, fotoreportagen och fotobildbokens storhetstid är sedan länge förbi, och hur många - utanför den lilla krets som mer eller mindre regelmässigt går på vernissager - orkar gå på en utställning på något litet galleri vid sidan av de stora för att se något av någon fotograf som man lika gärna kan se hemma i datorn?
I mitt jobb på förskola/skola ser jag också hur youtube nuförtiden har blivit en självklar plats att söka sig till för att roas och hitta information.
/ Lena
En baksida med nätet som inte funnit sin lösning tycker jag är att det blivit ganska svårt att få betalt för sitt arbete inom "kultursektorn" till exempel. Hur många köper en fotobok till exempel och hur många är beredda att betala för samhällsreportagen? För att inte nämna alla musiker, alla kan lägga ut på youtube men väldigt få kan ta betalt för sitt arbete eftersom "nätet är gratis".
Men som sagt, det går inte att hindra utvecklingen, och det mesta är positivt. Låt oss hoppas att man hittar lösningar på de problem som finns innan all nyhetsrapportering och samhällsdokumentation överlåts till glada amatörer att sköta på sin fritid. Och visst kan det vara charmigt med amatörmusiker, men jag tror att jag gärna vill se att det kommer att finnas proffs, liksom författare, konstnärer osv. även i framtiden.
"Ingen tar skit" numera, som han psykologen Eberhart skriver!
Och vad säger DO om det här? Att diskriminera 99% av fotograferna!?
Jag bara frågar herr Berg!
B)
Det här är en känslig fråga, men jag håller i stort med dig! Jag som varit med några år, även på internet, jobbade med internet bla, känner också av förflacknigen på de flesta områden,
och ganska litet analyserande, utan det roliga verkar bara att få vara med!
Man kan väl säga, bara man får vara med så e man nöjd!
Och bara det borde nog ge funderingar.... ;)
/B
-affe