OmTag
OmTag. Rättvisa och omsorg
Tänker på farsan och vad han skulle tycka om valrörelsen och utgången. Vi har fått något så märkligt som en borgerlig riksdag där en socialdemokratisk statsminister (förmodligen) skall försöka navigera i 4 år.
Att det är en borgerlig majoritet borde inte vara en hemlighet för någon, SD är ett värdekonservativt parti på högerkanten vilket också medfört att alliansen kunnat styra relativt problemfritt med SD som vågmästare den senaste mandatperioden.
Tillbaka till farsan, han föddes 1927 som äldsta son i ett arbetarhem. Farfar var kakelugnsmakare och farmor hemmafru, vilket var det vanliga på den tiden. I den 6 åriga grundskolan utmärkte han sig som en mycket duktig elev, så duktig att han kunde fått stipendium för att studera vidare.
På den tiden hade ganska få arbetarhem råd att låta sina barn studera vidare. Det fanns också en djup känsla för att inte behöva ligga någon till last eller att behöva ta emot allmosor, därför började han jobba i stället.
Han gick i sin fars fotspår, vilket också var vanligt på den tiden, och blev hantverkare. Med tiden en mycket skicklig sådan. Som hantverkare tjänade han förhållandevis bra och farsan jobbade väldigt mycket så vi led aldrig någon nöd. Mina föräldrar kämpade för att jag och brorsan skulle få minst lika fina saker som våra vänner.
Livet rullade på, det var aldrig något överflöd men vi klarade oss bra. När farsan gick i pension flyttade mina föräldrar till mors föräldrahem, en liten stuga i Värmland. Min mor drabbades tidigt av demenssjukdom och farsan gjorde det som han alltid gjort och såg som självklart, tog hand om mor så länge han orkade.
När farsan slutligen gick bort 2010 sålde jag och mina brorsbarn huset, det var för långt bort för att behållas. När allt var betalt och huset sålt fanns ca 60000 kr kvar, för min del av arvet köpte jag ett fint objektiv.
Av två strävsamma liv finns bara ett objektiv kvar som minne, de gav oss dock något ovärderligt: känslan för rättvisa och omsorg om sina medmänniskor. I dag när jag ser fler och fler som helt oförskyllt hamnar ute i kylan, det kan vara sjukdom, arbetslöshet eller något annat är denna känsla för rättvisa och omsorg viktigare än någonsin.
/Hans-Åke