OmTag
OmTag. Finns fotografi som når hela vägen?
Jag får i mina dystra stunder tanken att fotografi inte når ända fram, att det sällan räcker i sin egen rätt. Ofta tycker jag att det blir en massa upprepningar, och ännu oftare att någon upprepar något som någon annan redan gjort.
Ofta följer fotografin som det mesta annat moden. Ibland kan det vara folk i marginalen där man jobbar med att förfula dessa, en sorts hjärtlös fotografi. I anda fall kan det vara det motsatta, ”sagoprinsess-fotografi” där man med skirt ljus och mjuka färgskalor skapar någon form av drömvärld. Andra gånger kan det handla om att man överdriver natur och/eller landskapsbilder så att de ser ut som ”Sagan om ringen”. För en del är speglingar inne, snitsigt linjepusslande eller påpassliga lustigheter.
Gemensamt för allt detta är att det ganska sällan berättar om någonting, bilderna blir solitärer för sin egen skull. Visst kan det finnas häftiga sådana bilder, men ganska snart känns det som om jag redan sett allt och det fler gånger än jag skulle önska.
Som sagt, ibland tappar jag tron på fotografin i sin egen rätt. Då händer det att det dyker upp något som visar att jag har fel, ordentligt fel. Jag fick nyutgåvan av Koudelkas Exiles i mina händer igår, fan det går att nå hela vägen med fotografi!! Liknande känsla har jag tidigare bara fått från tre böcker: Brassaïs Paris by night, Larrains Vagabond photographer och Cartier-Bressons Photographer.
Dessa giganter, och en handfull till, visar mig att fotografi kan nå hela vägen i sin egen rätt. Men det är som sagt ytterst få som når dit, även om det finns en mängd andra som jag gillar.
Jag, som gammal elbasist, läste under min ungdom en tidning som heter Guitar Player. Tidningen är en proffstidning som vänder sig till musiker. Jag kommer ihåg att de recenserade en ny platta av gitarristen Jeff Beck och avslutade recensionen med: ”Jeff Beck säger mer med en ton än vad de flesta gitarrister lyckats säga under hela sina karriärer.” När det gäller Koudelka skulla jag vilja säga: ”Koudelka säger mer med en bild än vad de flesta fotografer lyckas säga under hela sina karriärer”.
Nyutgåvan är utökad något jämfört med originalet och har ett fint tryck, vilket tyvärr inte alltid varit fallet med senare publikationer.
Som avslutning citerar jag lite ur den korta texten i bokens inledning:
”What I needed most was to travel so that I could take photograps. Apart from that, I didn´t want to have what people call a ’home.’ I didn’t want to have the desire to return somewhere. I needed to know that nothing was waiting for me anywhere, that the place I was supposed to be was where I was at the moment.
I once met a great guy, a Yugoslavian gypsy. We became friends. One day he told me, ”Josef, you’ve traveled for so many years, never stopped; you’ve seen lots of people and countries, all sorts of places. Tell me which place is the best. Where would you like to stay? I didn’t say anything. Just as I was about to leave, he askt again. I didn’t want to answer him, bu the kept on insisting. Finaly he said, ’You know, I’ve figure it out! You don’t want to answer because you still haven’t found the best place. You travel because you’re still trying to find it.’ ’My friend,’ I replied, ’you’ve got it all wrong. I’m desperately trying not to find that place.’”
Angående dina tankar så ligger det mycket i vad du skriver. En del av förklaringen tror jag faktiskt är sociala medier. Många jagar enskilda bilder som snabbt ska ge "likes" och uppskattning på nätet. Få har egentligen något direkt att säga.
-affe
Jag är ju själv en sådan som ofta ser fotografi i tidens perspektiv. Jämför med förr, tittar på hur fotografin ser ut idag - och funderar på hur det blir imorgon.
Fotosidan blir väl här ett tvärsnitt på var svensk fotografi står, åtminstone bland den stora mängden amatörer. Vi ser ett stort byte av fotografer, många försvinner efter ett tag och ännu fler nya och hungriga dyker upp.
En snabbtitt in bland forumen bekräftar med tydlighet att teknikfixeringen är större än någonsin, hittar inte ett enda forum som skulle vara intressant att ens gå in och läsa. Och fortfarande är Fotosidans olika fotografer mer intresserade att få kommentarer till egna bilder än att ge till andra.
De flesta bilder som publiceras är också en ständig upprepning av bilder man redan sett i tusental. Bilder från nya fotografer som vill lära sig tekniken, lära sig komponera, lära sig hitta intressanta motiv. Ibland undrar jag när fotograferna ska ha lärt sig detta, och gå vidare med sitt fotograferande. Men sedan ser jag att nästa alla namnen är nya namn för mig; de andra som ville lära sig de samma sakerna för tio år sedan är numera borta.
Har de tröttnat, har de slutat fotografera - eller har de funnit nya auditorier för sina bilder?
Nåja, det var tankar som du satte igång hos mig. Tack för det!
Vill för övrigt rekommendera boken "Chaos" av Josef Koudelka; en av de bästa böckerna jag har här hemma i bokhyllan!
Koudelka är en av mina absoluta favoriter, just detta att han kan förmedla så mycket av sig själv i sina bilder, oavsett vad han plåtar är stort.
ha en fin helg.
-affe
-affe