OmTag

OmTag. Att få hjälp med sin egen hängning, låter brutalt och kan nog vara det också? Och lite om etik.

Göran hjälper Magnus med urval och hängning, Bernt står och myser i bakgrunden. Bilden är från årets Gnesta-Plank.

Detta att välja ut bilder för visning kan vara en ganska svår uppgift, framför allt att se förbi sina egna känslor inför bilder där kanske den egna känslan inte är något som gäller för en utomstående betraktare. Dessutom skall man ju helst välja bilder som passar tillsammans med de övriga man visar upp, och bara det kan innebära att man måste skrota en del som man gillar och till och med visa sådant man gillar lite mindre. Det kan nog vara bra att någon gång ta hjälp av någon annan ”bildmänniska” för att göra detta.

En viktig fråga som varit på tapeten är den apropå Carola-bilden. Att det är ganska klart att man inte får använda andras bilder hur som helst är ju inget revolutionerande, det finns lagar som reglerar detta med upphovsrätt och hur bilder får användas.

Den svårare frågan är dock den etiska, jag tycker att man ganska ofta duckar bakom ”den konstnärliga friheten” när man visar bilder som kan vara djupt kränkande för den avbildade, eller när man hänger ut folk på ofta ganska brutalt sätt.

Är allt OK bara för att man har den juridiska rätten på sin sida? Som man sett så går det att publicera nästan vad som helst från missbrukare, gamla människor på fyllan där mannen kör upp näsan i röven på kvinnan osv. till bilder av en fd statsminister i nedpissad vuxenblöja, allt detta i den konstnärliga frihetens namn.

För mig innebär frihet inte rätten att göra vad som faller mig in, utan denna frihet handlar också om ansvar. Min frihet får inte gå ut över någon annans frihet så att säga.

När det gäller frihet i fotografiska bilder så anser jag att det måste finnas någon balans mellan vikten av att publicera och obehaget det kan förorsaka den som blir drabbad av publiceringen. Ibland kan det givetvis finnas ett allmänintresse som är viktigare än hur publiceringen uppfattas av den avbildade, en stor del av bildjournalistiken handlar om detta. Men där förs också en etisk debatt, även om det missas då och då.

När det gäller det mer konstnärliga har man ofta friköpt sig från den debatten genom att hänvisa till ”den konstnärliga friheten”. Att ifrågasätta denna frihet får då lätt samma tröstlösa tonläge som att försöka resonera med fanatiker, synen på verkligheten är så olika att det sällan går att mötas.

Men en fråga man kan ställa sig är: Av alla dessa nedkörda människor man ser på bild, hur många har fått ett bättre liv, som individ eller grupp, av fotografens bilder? En annan fråga borde vara: Om man är offentlig person förutsätter det då att man inte har samma känsla för att bli kränkt som alla andra?

Nu menar jag inte att man skall censurera politikers klavertramp och liknande. Men om man bara vill skapa nidbilder och förnedra eller om man tycker att det egna rampljuset är värt mer än någon annans obehag borde man kanske tänka om.

2014-11-06 21:10   Benganbus

Ibland, ursäkta mej,
så får jag den uppfattningen att man gör en grej för att få uppmärksamhet!
Och kallar det konstnärligt! Och får medhåll, eller så e det planerat, av andra konsttyckare!
Konsttyckare som inser att det går att göra pengar på den här konsten sedan!
Man skapar ett intresse, som sedan kommer att sälja!
Ganska smart!
Så kan jag väl tycka om viss sk. konst! ;) :)
Men andra kan tycka annat!
/B

Svar från alf109 2014-11-07 17:22

Jag tror att det lätt blir ett självspelande piano, det som uppmärksammas kommer att produceras eftersom de flesta söker uppmärksamhet osv.

Sedan är ju all uppmärksamhet säljande, även den negativa tyvärr. ;)
-affe

2014-11-07 05:32   ronny vervaart

"magkänsla"den vägleder en långt i livet.mvh Ronny

Svar från alf109 2014-11-07 17:22

Visst är det så, lite tråkigt bara att det verkar vara en bristvara i sig. :)
-affe

2014-11-07 09:10   Heritage 73

"Min frihet får inte gå ut över någon annans frihet" - så mitt i prick formulerat!

Svar från alf109 2014-11-07 17:23

Tack ska du ha Ragnar.
-affe

2014-11-07 11:41   Margareta Cortés

Instämmer med dig där att den konstnärliga friheten inte får råda över att misskreditera eller förnedra någon. Bara för att man blivit stadsminister eller kändis så försvinner inte sårbarheten, de blir lika sårade och ledsna nu som innan de var en känd person.

Svar från alf109 2014-11-07 17:25

Tack ska du ha Margareta.
Jag är också evinnerligt trött på denna förnedring som verkar vara högsta mode idag. Det värsta är ju att så förhållandevis få av "oss i publiken" högljutt protesterar. Det känns lite som när mobbarna på skolgården eller på arbetsplatsen får hålla på under tyst samförstånd av de andra.
-affe