OmTag

OmTag. Höstmörkret skapar funderingar

Mörkret är här på allvar, det har det i och för sig varit ett tag nu. Jag hoppas att det blir en vit vinter, föredrar det framför det skitiga och grå som är så vanligt på mina breddgrader.

I dag tog Sally och jag i alla fall en ordentlig promenad, ca 7 km blev det. Det går lite långsammare nu när hon blivit gammal, men det känns fint att hon hänger med och trivs med det bara hon får bestämma tempot lite.

Annars har det inte hänt så mycket, brukar inte göra det så ofta. Inspireras inte så mycket av fotografi för närvarande, det blir mer musik i stället. På youtube tenderar jag att fastna i timtal om jag inte passar mig, man hittar något bra från förr som väcker minnen och sedan är man igång.

Jag gillade 70-talet, det fanns en massa kreativa människor som gjorde sin egen grej. Musikaliskt var det musiken som styrde och inte kändisskapet så mycket, idag upplever jag det som att rampljuset ofta är det viktiga. Eller dess raka motsats, alla som sitter hemma framför datorer och skapar musik.

För mig har alltid musik till stor del handlat om den sociala biten, man skapar något tillsammans och man spelar för andra i verkligheten. Att spela i band är något speciellt, man får hela tiden impulser från sina polare i bandet, både när man lirar och när man umgås. Man lyssnar på musik tillsammans, snackar om det man hör, man härmar sina förebilder och skapar något nytt. Framför allt är man sociala tillsammans.

Allt detta finns säkert idag också, men jag tror att fokus ofta är lite mer på att synas än när vi höll på i polarens garage eller under skolans jympahall på kvällarna. Musik för mig handlar också om att säga något, det måste vara melodiskt. Jag lyssnar mycket hellre på någon som inte är så teknisk men som försöker säga något med sitt spelande än någon som kan spela skalor framlänges och baklänges i 180.

Miles Davis sa något i stil med ”det viktigaste är vad du inte spelar” till en ung Marcus Miller när han spelat lite för mycket. Det är i mellanrummen musiken skapas, det samma gäller för fotografin tycker jag. Det viktigaste kan vara vad du inte visar, avbildning rakt upp och ned som man ofta ser inom gatufoto till exempel skapar inga associationer eller känslor. Man måste ges möjlighet att själv tolka bilderna, det kan vara en sensuell blick eller vad som helst, men gubbar och gummor rakt upp och ned opersonligt avbildade som om fotografen fotograferade för en teknisk illustration eller artbeskrivning funkar sällan. Tyvärr blir det ofta artbeskrivning oavsett om det handlar om småfåglar eller människor.

2014-11-30 19:16   Fstop

"Tyvärr blir det ofta artbeskrivning oavsett om det handlar om småfåglar eller människor."

Där satte du en bra formulering på något som jag själv funderat på. Något att ha med i tanken när man fotograferar. Det är mellanrummen som skapar - ibland i alla fall.

Svar från alf109 2014-11-30 22:59

Jo, jag tror att det blir lätt att vara övertydlig, eller inte ha något att säga. :)

2014-11-30 21:11   Dubbelolle

Jag gillar också sjuttiotalet, det var ju då man var ung o pigg, jag har lirat sen -68 i lite olika blues o rockband, o visst var det roligare då när allt var nytt, men sanningen är nog att Sverige aldrig har haft så många aktiva musiker o musikgrupper som idag, o kvaliteten på dom unga musikerna är skyhögt över vad som presterades på -70 talet, och det här med att avbilda eller kopiera är ju det sätt man lär sig på, finns inget bättre sätt än att lyssna o ta efter, sen när du kan dina skalor o harmisar o ackord fram o baklänges kan du börja göra din egen musik. Sen kommer det ju alltid att finnas människor som vare sig dom musicerar eller fotograferar ändå finner stort nöje i det dom gör - utan att vara bäst, o dom har alltid funnits som tur är. LO

Svar från alf109 2014-11-30 22:57

Vi ser tydligen lite olika på detta.