OmTag
OmTag. Fotografins död
Är fotografin död? Nej inte död kanske, men det hände något när den slutade lukta konstigt ;). Givetvis tas det mer bilder än någonsin, alla har en kamera, och det publiceras på nätet i en aldrig sinande ström.
Om man bara ser det krasst till antalet publicerade bilder så når det givetvis all time high. Men de som menar att, lite drastiskt uttryckt, fotografin är död syftar nog inte på antalet bilder som laddas upp på nätet.
Det är ju också så att vi pratar om väldigt olika saker, alla fotografer tenderar att prata om sin genre som den enda när de pratar om den här typen av frågor. De som menar att fotografin är död kommer nog ofta från den humandokumentära fotografin, en form av fotografi med förebilder som Sune Jonsson, Christer Strömholm och liknande.
Alltså en form av personlig reportagefotografi där projekten sträckt sig över lång tid, och om det är den typen av fotografi man talar om så är den nog död så till vida att det inte går att leva av den.
Nu finns givetvis dem som påpekar att den typen av fotografi aldrig betalat sig, och det stämmer. Skillnaden var att fotografer förr hade såväl arkivbilder som betalade sig som olika reportagejobb till tidningar som hade bäring på det de sysslade med.
Ofta ingick olika tidningsreportage som en del av de totala projekten och projekten genererade arkivbilder. Med andra ord fanns inkomster som tryggade brödfödan även fast det säkert var knapert då också.
Att det finns dem som kan leva på brödjobb, reklam och arkitekturfotografi osv. är en annan sak, och det är nog där förvirringen ofta uppstår när man talar om fotografi, allt som produceras där en kamera varit inblandad kallas fotografi rätt och slätt.
Sedan finns alltid någon doktor Pangloss som hävdar att vi lever i den bästa av världar.
Men som sagt; fotografi för att fördjupa förståelsen för den värld vi bebor och människorna där är nog tämligen stendöd även om det givetvis alltid kommer att finnas undantag. Sanningen är ju inte svårare än att vi alla måste leva, och för att leva behöver vi pengar, och finns inte finansiärerna är valet svältdöden eller att syssla med något annat och de flesta väljer att överleva.
Om man sedan gör det genom att plåta ministrar tillsammans med 100 andra från något orkesterdike, plåta bilar och parfymflaskor eller helt enkelt lägger kameran på hyllan är en annan fråga.
Att ge sig själv olönsamma icke-beställda fotografiska uppdrag och inbilla sig att någon med automatik också skall betala för uppdragen är att ta sig själv på alldeles för stort allvar. Att sedan klaga över att "fotografin är död" när man eventuellt inte får stipendiet eller ett fett förskott är magstarkt. Det är närmast ett hån mot alla dem som drivs av passionen att trots allt hålla på med "sin" fotografi oavsett vad det ger i börsen.
Ta bilderna istället. Ställ ut, gör dina böcker eller vad du än avser. Bra grejer hittar alltid, förr eller senare, sin publik. I värsta fall efter din död. Det är den kvalitativa halten som avgör framgång i någon mån. Vissa lyckas, andra inte men kämpar på ändå.
Sluta framförallt gnälla så förbannat (ingen nämnd, ingen glömd...). Lär dig att leva utsatt och i värsta fall helt oförstådd.
Jobba på.
När det gäller mitt eget fotande känner jag mig varken oförstådd eller missgynnad, det ligger helt och hållet på den nivå jag själv vill.
-affe
Men jag har följt den ofta alltför gnälliga diskussionen om "fotografins död" generellt och menar att det är precis tvärtom. Det är väl toppen att många människor fotograferar idag.
Ur den bildtsunamin kommer pärlorna att vaskas fram alldeles oavsett.
hörs/per-erik
/Mikael Good
Och om jag förstått det hela rätt är det ganska svårt idag att genomföra längre fotoreportage just för att möjligheterna till biinkomster är mycket mindre.
-affe
-affe
Bra och genomtänkt fotografi funkar fortfarande. Även reportage- och dokumentärfoto. Men bilderna sprids via andra vägar nu än innan. Och fotograferna hittar andra sätt att tjäna pengar på.
Angående den humandokumentära fotografin så startades för några år sedan en blogg som heter "Humans of New York". Den blev snabbt extremt populär och har också avknoppat sig på olika sätt. Bland annat på Facebook. Men den har också blivit en bästsäljande bok.
Humans of New York drivs av en fotograf som går runt på gatorna och fotograferar och intervjuar helt vanliga människor. De får berätta om sig själva, sina liv och sin syn på tillvaron.
Instagramgruppen har mer än 2 miljoner följare och facebookgruppen har mer än 12 miljoner följare. Så den humandokumentära fotografin är knappast död ;-)
http://www.humansofnewyork.com/
Jag har svårt att jämföra detta med till exempel:
http://time.com/3456085/w-eugene-smiths-landmark-photo-essay-country-doctor/
http://life.time.com/history/w-eugene-smith-life-magazine-1951-photo-essay-nurse-midwife/#15
http://www.amazonasimages.com/travaux-sahel
-affe
Sedan kan man ha åsikter om det estetiska. Men det är en helt annan diskussion som inte handlar om fotografins livskraft utan om hur den ska gestalta sig.
-affe
Däremot håller jag nog med pessimisterna om att de genomarbetade fotoreportagens tid i stor utsträckning är förbi.
-affe
Det jag menar är att marknaden för genomarbetade bildreportage är minimal mot vad den varit tidigare, jag menar inte att bilderna måste se ut som Jonssons, Smiths eller Salgados. Att tidningarna gör sig av med både fotografer och bildredaktioner och att fotoskolor som utbildar den typen av fotografer får lägga ned liksom att tidningen foto går i graven tycker åtminstone jag pekar i en viss riktning. Nu säger jag inget annat än att det är marknaden som styr, och finns inte efterfrågan så återspeglas givetvis detta, min helt personliga reflektion är att jag tycker att det är tråkigt.
Att tidningen FOTO lägger ner beror på att ingen engagerat sig i deras ekonomi förrän det var för sent och på att stora förlag inte kämpar med små titlar. En tredje faktor är en dålig annonsstrategi. Med sin stora mängd prenumeranter har egentligen FOTO alla förutsättningar att överleva. Det krävs bara frihet att få strukturera om hur tidningen jobbar. Bara en sådan sak som att lokalkostnaden för FOTO är 10 ggr högre än för Fotosidan Magasin och att de har redaktörer som inte skriver. Det finns alltså ingen egentlig koppling till ur fotografin utvecklats.
Sen vet vi ju inte vad webben kan ge. Vissa stora tidningar har insett att bildspel är bra eftersom de genererar trafik under längre tid. Sports Illustrated har jobbar mycket med bildspel idag liksom flera andra amerikanska tidningar.
Sedan blir det ju också svårt i och med att ämnet i sig är subjektivt, om någon tycker att till exempel Sanna Sjöswärds projekt har samma eller större tyngd än Sune Jonssons blir det ju svårt att argumentera.
Jag har fortfarande inte sagt emot dig på den punkten. Jag förutsätter bara inte att det dödar utvecklingen.
Sen ser jag att du tar upp förändringarna på Expressen. Det påverkar nog knappast den typ av fotografi pratar om här. Pieter ten Hoopen gick inte hem hos bildredaktörerna på Expressen, det vara bara kulturredaktionen som gillade honom. Sedan många år tillbaka har Expressens intresse av bildjournalistik varit lågt. Skillnaden mot Aftonbladet är stort.
"Sedan blir det ju också svårt i och med att ämnet i sig är subjektivt, om någon tycker att till exempel Sanna Sjöswärds projekt har samma eller större tyngd än Sune Jonssons blir det ju svårt att argumentera."
Att debattera enskilda fotografers kvalitet blir drygt och jag ser inte meningen med det. Diskussionen får ligga på en mer övergripande nivå om det ska ge något. Och där är min inställning är att dagens bildjournalister/dokumentärfotografer inte får det erkännande de förtjänar. Det görs mycket bra idag.