OmTag

OmTag. Gatufoto och empati

En fika på Stadsmuseet i sommarvarmt väder, snart är det dags igen. Här Bengan och i bakgrunden Hans, mannen som gör fina kameraremmar i läder till en vettig peng.

Det har varit mycket snack om gatufoto den senaste tiden; finns bilder man inte bör ta och publicera även om man råkar ha juridisk rätt att göra det? En annan diskussion som aldrig tar slut är hur gatufoto skall definieras, om det är nödvändigt.

När det gäller den första frågan handlar det om empati, och att försöka förklara detta för någon som saknar empati är förmodligen lika fruktlöst som att försöka förklara hur en banan smakar för någon utan smaksinne, nog om detta och var och en gör och tycker som hen vill.

När det gäller vad som är gatufoto och varför det är så knepigt att definiera så tror jag att förklaringen ligger i att det snare handlar om ett sätt att förhålla sig till plåtandet än vilka bilder som tas. Gatufotograf är ju en benämning på fotografer som rör sig i den urbana miljön med sin kamera och tar bilder, även om det tidigaste användandet av begreppet handlade om dessa som stod eller gick runt i städer och på marknader och tog bilder av folk mot betalning.

Hur som helst handlar nog gatufoto mer om ett förhållningssätt till fotograferandet än exakt vad bilderna föreställer.

Sedan har det varit lite snack, som vanligt, om detta med färg eller svartvitt i gatufoto. För egen del föredrar jag svartvitt som regel, inte för att jag är nostalgiskt och tycker att det är ”mer rätt” utan för att det är enklare att renodla. Färg tenderar lätt att ta över innehållet i bilden eftersom det är ett så starkt visuellt uttryck, det är ofta som något ovidkommande i bilden tar uppmärksamhet bara för färgens skull.

Oavsett så fungerar helt olika bilder i färg jämfört med svartvitt tycker jag, det kräver olika bildtänk. Så att många väljer att fortfarande plåta svartvitt har nog ganska lite med nostalgi att göra, för övrigt har ju färgfilm funnits ganska länge vid det här laget. Två som var mästare på färg i gatumiljö var Saul Leiter och Ernst Haas, på senare tid har vi ju Alex Webb, Martin Parr och vår egen nyss bortgångne Lars Tunbjörk. 

2015-04-22 09:25   per-erik åström

Världen är färg men blir tydligare i svartvitt....

Svar från alf109 2015-04-22 13:13

Så är det Per-Erik.
-affe

2015-04-22 12:21   Johan Pihl

En annan mästare på färg båda i gatumiljö och andra miljöer, tycker jag är Harry Gruyaert. Till skillnad från Tunis och Parr, utan blixt. Lite mjukt kopierade Kodachrome-bilder (nu dock digital).

Svar från alf109 2015-04-22 13:13

Skall kolla in honom, någon jag missat tror jag.
-affe

2015-04-22 12:37   Heléne Alklid

Vilket vackert porträtt på Bengan!
Ha en fin dag!

Svar från alf109 2015-04-22 13:14

Tack ska du ha Heléne.
-affe

2015-04-22 12:47   Sabud

Jo, sommaren är på gång så det gäller att hänga med. Och alla dessa diskussioner du tar upp känns för oss som varit med ett tag som en `urvriden trasa´. Varför inte helt enkelt göra sin egen grej;)

/Stephan

Svar från alf109 2015-04-22 13:14

Allt är gjort och allt är sagt, varför inte bara lägga sig ned och dö. ;)
-affe