OmTag

OmTag. Det handlar om bekräftelse

Vi har ganska olika sätt att finna våra vägar genom livet, men vi vill synas de flesta av oss. Den nya tekniken ger oss en massa möjligheter att synas, vi kan till exempel som här blogga. Vi kan posta en massa på facebook, vi kan vara aktiva i olika forum på nätet osv.

Den gemensamma faktorn för alla dessa nya sätt att göra sig hörd är att vi måste skrika mer eller mindre konstant, vi syns så länge vi skriker och försvinner till historiens skräphög ungefär lika fort som vårt senaste skrik klingat ut. Detta för med sig att vi ofta offrar eftertanken och det genomtänkta i vår jakt på likes och kommentarer. Vi börjar, likt en drunknande, skrika allt oftare och högre för att inte dras ned under ytan i mediabrusets malström. Kvantiteten och sensationerna blir allt, kvaliteten och eftertanken inget i den nya världen av ögonblickliga mikrobekräftelser.

Det är ganska nytt för vår tid detta behov av ständiga bekräftelser från en mer eller mindre anonym massa, bekräftelser som dessutom ofta är ganska tomma sådana, bara att ligga lågt med bloggandet några dagar så ser man hur många som egentligen undrar vart man tagit vägen eller saknar det man skriver.

Jag tror också att det kan medföra att man bekräftas för ”fel saker” åtminstone om man ser utveckling som ett mål med livet. Just detta att kvantitet premieras i så hög utsträckning samtidigt som ytligheten är nästan total driver på just kvantitet och yta. Ganska få av de som klickar in på våra bloggar läser verkligen det som skrivs tror jag, och jag anser mig ha visst belägg för den åsikten. Det är ganska enkelt att se att de mest innehållslösa inläggen får lika många visningar som de med mer substans.

När det kommer till likes på facebook, inklick, kommentarer på bilder osv. handlar det nog ganska ofta om att den som ger respons gör det ”för att ge tillbaks” eller för att hen själv söker respons i sin tur. Nu är det ju som det är och den nya tekniken ger oss ju möjlighet att, till exempel, visa upp våra bilder på ett sätt som vi inte hade möjlighet till tidigare och det är givetvis något positivt för de allra flesta av oss. Men jag tror att det kan vara värt att ha i bakhuvudet vad som driver alla dessa mikrobekräftelser och vad de egentligen har för värde på ett djupare plan.

2015-04-28 13:20   froderberg

Viss bekräftelse är helt nödvändig i livet, annars kan vi må riktigt psykiskt dåligt. Våra behov påverkar mycket av det vi göra i livet. Vi kan känna behov trots att kroppen redan fått sina grundläggande behov tillfredsställda.

Men det finns även andra aspekter på varför vi exempelvis bloggar. Bloggen också kan vara ett sätt att kanalisera tankar och för att för dagbok. Så funkar det för mig i alla fall. Och bloggskrivande kan vara ett tidsfördriv.

Jag tycker det är givande att gå tillbaka och läsa om vad jag varit med om och vad jag tänkt. Man glömmer så lätt. Jag får mina bekräftelsebehov tillfredsställda på annat sätt samtidigt som jag har lite onödigt höga kvar på mina bloggtexter – detta gör att jag bloggar för sällan.

Svar från alf109 2015-04-28 13:44

Jag motsäger inte detta Magnus. Men tittar man på kvaliteten och frekvensen och hur många som konstant går med näsan i sina smartphones, konstant kollar fb och twitter osv så tror jag att ganska många rycks med i något som kanske inte riktigt bygger på ditt sunda tänkande. Ganska många unga idag till exempel träffar ju inte sina polare i rl så ofta som vi gjorde utan sitter vid en skärm i stället. Det jag menar med mitt inlägg är att det finns en "fara" i att tro att likes på nätet är jämförbara med likes i verkligheten. Jag kan också tycka att vi får lite bakvända kriterier för vad och vilka som premieras då antalet bloggar och/eller slagkraftiga rubriker alltid vinner över de "eftertänksamma" och kanske mer lågmälda, det är ju ganska enkelt att se, inklicken kommer så länge du syns på förstasidan ungefär och frekvensen blir högre om du använder "rätt" nyckelord i rubriken. Det blir ofta en form av rubriksnuttifiering som åtminstone jag tror kan påverka den nödvändiga fördjupningen och problematiseringen i längden. Jag tycker att vårt samhälle visar ganska många exempel på detta redan.
-affe

froderberg 2015-04-28 16:47

Jag säger inte emot dig. Det blir lite som sockersug. Vi är programmerade för att gilla socker, men idag när det finns ett fullständigt överflöd av socker så överkonsumerar vi.

Sen kan man ju diskutera vad som menas med premieras. Visst kan man se trafikredovisningen som en premie, men man kan ju se mer nyktert på siffrorna. Jag uppskattar uppriktiga kommentarer och är nöjd om jag får några sådana. Hur många klick som redovisas säger ju inget om hur inlägget mottags. Jag tror inte att klickjagandet sker på någon annans bekostnad utan att det är det totala antalet klick som ökar.

Svar från alf109 2015-04-28 19:32

Med premieras menar jag alltså att antalet inklick, som till stor del beror på frekvens i bloggandet, visas och att det finns inbyggt i hela tanken med ett flöde att man måste dyka upp i detta flöde ganska ofta eftersom det hela tiden är de senaste posterna som visas. Detta handlar om tekniken i sig och inte om fotosidan på något specifikt sätt.

2015-04-28 13:39   optimal

Bekräftelse behovet har alltid funnits men det är uttryckssättet som har förändrats. Plötsligt är det fler som kan uttrycka sin åsikt, samtidigt kan fler få bekräftelse. Det är lätt att ibland tycka att bloggen är ett missnöjes forum, eller att Facebook kan användas som uttryck för politisk propaganda. // bra skrivet som vanligt Alf

Svar från alf109 2015-04-28 13:46

Jo just att alla kan synas gör kanske att ingen syns i slutändan. :)
-affe

2015-04-28 17:55   bassa

Jag håller med dig Affe.Men det finns olika sätt att se det. För min del ser jag medlemmarna på fotosidan som kompisar fotokompisar som lärt mig väldigt mycket .Jag har lärt känna många träffat dem på stan .Snackat foto och annat. Många av dem inklusive mig själv laddar ofta upp bilder, eller bloggar som du jag Bob Bengan L-o Tommy Göran Niklas Ingemar Och många fler.För mig blir det inte så viktigt att varje ögonblick jag laddar upp en bild får tjugo kommentarer, eller att hundratal läser min blogg Det har mer att göra att hålla kontakt med personer som jag genom åren har lärt känna och som lärt mig mycket, En vänskap som känns rätt, även om vi inte ses så ofta, .. Men som du skriver att ständigt kolla ner i sin iPhone och vara online,på såväl facebook instagram twitter egen hemsida blogg osv,måste vara helt vansinnigt i längden Det måste helt enkelt bli väldigt ytligt.. Man märker ändå hur fort ett nytt beteende lärs in. Det är sällan de nu mer krockar med varandra och mig dom väjer undani exakt rätt tid.Som om dom fått ett extra öga i ovanför pannan.
/ Bengt

Svar från alf109 2015-04-28 19:36

Jag tror att jakten på likes och uppdateringar kan skapa stress i sig själv, och eftersom flödet är så snabbt och massivt i den nya världen är det av förklarliga skäl de som lyckas presenterar sig själva ofta i detta flöde som också till stor del är de som får mest uppmärksamhet.
-affe

2015-04-28 17:55   präntare

Tekniken har bjudit in till detta och jag vet inte vad man skall göra åt det, inte annat än att säga nej då. Det är som med tex alkohol det skapar ett beroende, endorfinerna sprätter som ett gnistregn i en valborgsmässoeld. Sen kan jag faktiskt hålla med dig det blir väldigt urvattnat till sist, kanske blir det ett slags självändamål. Gillar din bild den är bra men kanske den handlar mer om självspegling, tycker jag.

Svar från alf109 2015-04-28 19:36

Finns nog inte så mycket att göra mer än att konstatera att det är som det är.
-affe

2015-04-28 19:03   Tomasz

"Enligt obekräftade uppgifter ..." kunde man höra på nyheterna förr, men nu var det länge sedan jag hörde den frasen. Allt verkar gå mot ökad bekräftelse.

Ett roligt ord förresten, jag försökte googla fram någon sorts härledning av det men lyckades inte. Det skulle vara kul att få veta mer om det.

Jag får nöja mig med att titta på din bild just nu, den faller mig verkligen i smaken.

Ha det gott! /Thomas

Svar från alf109 2015-04-28 19:40

Någon härledning till själva ordet har jag inte, men det finns en del att läsa om man vill:
http://www.lycka.se/bekraeftelse/
Nu är jag övertygad om att du redan känner till allt detta, men ändå. :)
-affe

2015-04-28 19:59   Peter Söderberg

Så himla klockrent.
Och mängden gör nog inte bara mig avdomnad, utan nog de flesta (medvetet eller omedvetet), vilket blir extra lök på laxen i en oändlig nedåtgående spiral. Att publicera sina egna bilder känns mest fruktlöst och onödigt då de, bra eller dåliga, liksom ändå aldrig syns (eller gud förbjude hinner kännas) i bruset.

Jag gick efter tio år som fotograf till arbeta med internet när det ännu var i sin linda bara för att jag inte kunde stå emot driften att vara med att forma detta nya spännande till synes gränslösa och jämlika medium.

Jag hyste stor tilltro till allt positivt det kunde föra med sig. Och jag såg definitivt inte baksidorna av utvecklingen av vilka du nämner en här.

Men förhoppningsvis leder utarmningen till något annat, en motreaktion eller bara helt andra sätt att verka - någonstans i bedrövelsen lyckas jag alltså tydligen hitta hopp om att riktig substans och innehåll hittar sina vägar till att existera och nå fram.

Och även idag finns det undantag, om än väldigt få. Men även de slocknar för mig osunt snabbt.

Jag är rädd att jag tror att vi, dagens människor och dagens samhälle, har tappat något väldigt viktigt, och något vi existentiellt i ett längre perspektiv absolut behöver. Så det är lätt att undra vart allt detta leder oss i slutändan.

Men för att bryta dystopin lite så tycker jag väldigt mycket om bilden! :)
Särskilt nu efter att jag verkligen tagit mig god tid att stanna upp, känna, fundera och formulera. Den är liksom gjord för det ;)

Allt gott.

Svar från alf109 2015-04-28 20:50

Tack ska du ha Peter.
Vi har i alla fall tur med vädret, skulle man kunna säga för att få en lite positiv slutknorr. ;)
-affe

2015-04-28 23:02   tomazon

Vi människor har alla ett inbyggt behov av att bli bekräftade, det är naturligt och sunt; vi söker helt enkelt kärlek. Det gör du och det gör jag och alla andra, oavsett vad vi låtsas ha för agenda. En del av spelet är att "ge tillbaka". Det kallas kommunikation. Om det kommer i form av likes på Facebook eller IRL som man säger är nog bara tekniskt sätt två olika saker.

Det djupare planet du pratar om är nog något helt annat och något man får i en relation och inte på nätet eller i en bok...

Svar från alf109 2015-04-28 23:22

Jag tror inte att vi har så olika syn på detta.
Det jag kan ha åsikter om är att publiceringshysterin kan ha i huvudsak två baksidor som är mindre positiva. För det första jagar det på en ganska infantil nätkommunikation och ett okritiskt förhållande till sådant som publiceras, bara att kolla när hatet drar igång på fb till exempel och för det andra premierar det vassa armbågar i hög utsträckning, de som redan har svårt att komma till tals får det ofta ännu svårare på nätet eftersom det är en kommunikationskultur som bygger på att man ofta och gärna öppnar käften, lite som Arne Anka uttryckte det: "Att tänka innan man snackar är som att torka sig i röven innan man skiter" på något sätt. Nu är det som det är, men jag tror att vi alla behöver fundera lite över vilka krafter som är igång och vilka konsekvenser det kan få och vad man kan göra för att förbättra så att fler kommer till tals.
-affe

tomazon 2015-04-28 23:28

Jag tror att forskningen har något att ta tag i om 20 år. Dom kommer undra varför de så kallade sociala medierna blev så populära anno 2015 och vilka mänskliga faktorer låg bakom?

Nä vi har nog inte skilda åsikter om detta.

Mvh Tommy

2015-04-29 10:50   Lena Eriksson

Att vilja ha bekräftelse ligger i en människas natur...men frånsett det, tror jag att man kan blogga av olika anledningar; t.ex. att man får en personlig dagbok som är rolig att ha som dessutom kan innehålla andras synpunkter. Jag själv finner ganska stor tillfredsställelse av själva pysslandet med bloggen...att få inläggen att se snygga ut...att matcha ord och bild etc. Lite som ett hantverk...Såklart man skulle kunna låta bli att publicera...men jag tror också att om man håller på med skapande i någon form så vill man gärna ha synpunkter...jag tycker inte att det bara handlar om bekräftelse i den mån "se mig, se vad jag gjort"

Men samhället har förändrats, rejält och rasande fort sedan internet och Facebook och liknande sociala plattformar blev var och ens egendom...det ser jag dagligen i mitt jobb inom förskolan. Både främst hos alla (unga) föräldrar och bland barnen.Daglig kontakt i hallen hinns allt för sällan med föräldrar-personal utan det är genom mail och Facebokk man kommunicerar och visar vad vi gjort under veckan. Två-åringarna handhar mobiler och i-pads utan problem...det är deras vardag. Och fyra-åringarna googlar om de vill veta något...
Att finnas och synas på internet är självklart för den yngre generationen...och att bli bekräftad där är nästan ett måste...för var någon annanstans ska de få den viktiga bekräftelsen???? Dagens unga och föräldrar lever mer i cybervärlden än i den dagliga...och den "gammeldagsa" kommunikationen håller på att tappas...glömmas bort....

Oj det blev ett eget inlägg... :)

Svar från alf109 2015-04-29 13:19

Tack ska du ha för dina synpunkter. Jag tror inte att det går att ersätta den personliga bekräftelsen av människor som man har en närhet till med mer anonyma cyberbetonade mikrobekräftelser. Det är också ganska lätt att fastna i ett beroende i den uppkopplade världen, det märker jag själv och det märks i hög grad på omgivningen. Hur ofta ser man någon som till exempel "bara" är ute med sina barn utan att samtidigt knappa på sin smartphone idag? Jag tror att detta är ganska förödande på sikt. Dels ger man inte varandra den uppmärksamhet vi alla behöver och dels ger man inte sig själv möjlighet att bara vara och sortera sina tankar och intryck om man konstant fyller på och är någon annan stans mentalt.
-affe