OmTag
OmTag. Bilder i steget
Två bilder från verkligheten. När jag plåtar är det en integrerad del av mitt liv, jag går alltså sällan ut för att plåta. Jag knallar runt på stan och tar en bild när något dyker upp som jag fastnar för, ett ganska enkelt förhållningssätt som funkar för mig.
För egen del funkar det dåligt att gå ut för att plåta på gatan till exempel, jag går hellre runt för dess egen skull. Jag har aldrig några projekt eller deadline i mitt fotograferande, andra vill plåta på det sättet men det funkar inte för mig. Bilderna blir mer som minnesanteckningar från mitt liv.
Jag har givetvis också haft en period när jag mer gick ut för att plåta och det behöver vi kanske alla ha. För att skärpa sitt seende och bli intuitiv med sina prylar behöver man i början koncentrera sig på att ”leta” bild tror jag.
Men när man väl tränat upp detta så att man kan slappna av finns förmågan där utan att man behöver tänka på det. Den måste dock underhållas, ligger man lite lågt ett tag så märker man det direkt. Men för mig har det funkat så att det är när jag inte tänker på det som bilderna kommer, inte så ofta när jag letar efter dem.
Det är också skönt att kunna knalla runt kravlöst med sin kamera i förvissningen om att bilderna kommer när de kommer, om de gör det, annars är det en ny dag i morgon.
Upplevelsen av naturen och staden behöver inte bli sämre för att man planerat att ge sig ut. Det gäller bara att vara närvarande i nuet och ta in miljön och situationen man befinner sig i.
Jag jobbar mitt inne i stan, men det funkar sällan bra att fotografera till och från jobbet eller på lunchen, även om jag gör det ibland. Efter jobbet blir är man seg och hungrig och vill hem. Det känns mer tvingat för mig att fotografera i de situationerna än när jag åker in en lördag och går i stan helt utan tidspress och låter mig föras ditt nyfiken tar mig.
-affe
och