OmTag

OmTag. Med sökaren till ögat

Såg att Bengan propagerade för höftskott, han gör ju det ibland. Personligen gillar jag inte någon form av smygfotografering av människor, det kan vara tele eller höftskott. Argumenten för brukar vara att man inte vill påverka situationen och därmed bilden. En misstanke jag har är att det oftare handlar om att man smyger med sitt plåtande därför att man inte riktigt vågar stå för det.

Allt smygande gör folk misstänksamma och ibland även upprörda, man stjäl en bild och alla gillar inte det. Man sänder också ut signaler att man pysslar med något lite skumt, för så är det; ingen ser skummare ut än den som försöker dölja det hen håller på med.

Det finns situationer där smygbilder kan vara berättigade och det är till exempel om bilden har ett stort nyhetsvärde och fotografen utsätter sig för risk att ta den, eller att den inte skulle kunna tas på ett annat sätt.

Annars tror jag att hemligheten med att plåta folk handlar mer om att göra det öppet, smidigt och avspänt så att människor inte känner sig hotade eller uttittade och därmed naturligt slappnar av. Om jag plåtar öppet visar jag andra samma respekt som jag själv förväntar mig och det är förvånansvärt sällan någon har några synpunkter om man själv har en positiv attityd. Andra får göra och tycka som de vill om detta, men så ser jag på det.

Bilder kan även ljuga ibland, som den ovan på spärrvakten. Man kan kanske få intrycket av att jag slängde upp kameran mot personens vilja? Så var det inte, jag snackade med honom en god stund och det är en mycket sympatisk herre. Han fick en kopia senare som han blev glad över, han hade dock inte reflekterat över att jag tog bilden.

2015-08-31 21:11   per-erik åström

Precis så Alf.
Våga gå nära.
Det kan räcka med en nick som bekräftelse.
Man behöver inte alltid fråga eller förklara. Men oftast öppnar det upp.
Var närvarande.
Stanna i miljön, på gatan eller vad det nu handlar om.
Jag brukar be om en mailadress för att kunna skicka en bild. Eller lämna ett visitkort.
Göra dig synlig.
Show face liksom.
Så är mina bästa bilder tillkomna.

Svar från alf109 2015-08-31 22:01

Jo du har ju plåtat många människor på ett alltid respektfullt sätt, ofta trots utsatta situationer, jag tror att vi delar vår syn på detta Per-Erik.
-affe

2015-08-31 22:58   Margareta Cortés

Tycker att du har både rätt och fel där, för ofta så försvinner ögonblicket och det otvugna när man ber om tillstånd att få ta en bild. Men håller med eftersom jag själv inte skulle tycka så mycket om att bli smygfotad och publicerad om bilden är ofördelaktig. Men tas bilden först i smyg och jag sedan får avböja publicering om jag inte tycker om den, då gör det mig inget. Utomlands brukar jag oftast bara peka på kameran och invänta en jakande nick eftersom det kan vara känsligt där. Ytterst sällan som det händer att någon nekar en bild...men det händer.
Men som sagt så blir oftast de spontana bilderna bättre.

Svar från alf109 2015-08-31 23:31

Nu menar jag inte att man skall be om tillstånd, det skulle omöjliggöra all spontan fotografering.
Däremot att man är öppen med sitt fotograferande, vilket går så snabbt och smidigt så de flesta inte ens reagerar om man övat upp sig lite.
-affe

Margareta Cortés 2015-09-01 06:28

Då är jag överens med dig.

2015-08-31 23:19   präntare

En gång för många år sedan sa någon till mig, man märker inte att du fotograferar och det är väl bra...

Svar från alf109 2015-08-31 23:32

Jo, det brukar de säga om mig också, även fast jag alltid plåtar helt öppet. Jag tror det handlar mest om att man är naturlig och relativt smidig med plåtandet.
-affe

2015-09-01 00:10   froderberg

Jag håller med. Finns ju ingen anledning att plåta från höften när man får bättre kontroll över bildens komposition med kameran till ögat. Dessutom har jag över lag lite svårt med de grodperspektiv som höftfotografering, det är sällan den bästa vinkeln.

Jag har sällan problem med att bli upptäckt. Dels är jag oftast snabb så att folk inte hinner reagera innan bilden tas, och när jag väl upptäcks så känns det ärligare att inte smyga.

Jag har uppfattat att det snackades en del om höftfotografering på 60-70-talet. Jag har i alla fall sett fotoböcker och -tidningar från tiden som tar upp det. I min bokhylla har jag en bok med gatufoto New york 1980 - de flesta tagna från höften. När fotografen gick igenom bilderna 26 år senare såg han att många hade upptäckt att han fotograferat dem. Många missar att kroppsspråket avslöjar dem.

Svar från alf109 2015-09-01 04:17

Jo dels det du tar upp, men det handlar också mycket om respekt tycker jag.
-affe