OmTag

OmTag. Det slagkraftiga.

Jag har alltid tyckt om bilder som ”inte tar i från tårna”, därför har jag också ofta haft lite svårt för bilder som blir extrema både till form och innehåll.

Jag tycker att en del av våra tongivande fotografers bilder, framför allt från den socialrealistiska (eller vad man vill kalla det) genren, tenderar att bli hårdare och hårdare genom åren. Det finns en gräns som jag tycker ibland passeras och det är när bilden presenteras på ett sådant sätt att det går mer mot freak show än medkänsla med de avbildade.

Likadant kan jag tycka om en del gatufoto. Man söker upp personer med ett udda utseende och förstärker det udda med hård kontrast osv. bara för att man vill framhålla det man anser är udda/fult/groteskt. Man boostar alltså sitt eget ego genom att slå på dem som redan ligger, för tro mig det finns ingen som är mer medveten om sitt ”udda” utseende än personen själv.

Hur skulle det kännas att själv befinna sig i en situation där man vet att personen med kameran tar bilder av mig bara för att hen tycker att jag ser ”rolig” ut och att fotografen sedan sprider denna bild och får en massa uppskattning för den?

När jag ser den typen av bilder ställer jag mig en ganska enkel fråga: Skulle det vara en bra bild om det var en helt alldaglig person på den? Väldigt ofta blir svaret på den frågan nej. Det är skillnad om man skildrar människor som har det svårt för att sätta fokus på något för att förbättra förutsättningarna för dem som har det svårt. Så jag är inte för att man skall sluta fotografera utsatta personer, men det är en balansgång anser jag. Tar jag bilden för att boosta mitt eget ego, eller tar jag bilden av medkänsla för den avbildade och i syfte att förbättra. I det första fallet kanske man skall ta sig en funderare över hur det står till med den egna empatiska förmågan och kanske börja jobba lite med sig själv?

Likadant om man tar bilder av ”lustiga situationer”, det är ganska stor skillnad på att skratta åt andra och att skratta med andra. Titta på bilder av en sådan fotograf som Elliott Erwitt till exempel, en mästare i empati med en fantastisk förmåga att skratta med andra.

Vad har detta inlägg med min bild att göra? Inte så mycket kanske mer än att jag ofta föredrar det enkla framför det ”slagkraftiga”, det enkla blir slagkraftigt i sin egenskap av enkelhet bara vi ger det tid.

2024-02-10 18:32   Khalad

Ett inlägg som jag uppskattar mycket. Du uttrycker väl det också jag några gånger försökt säga men utan dina välskrivna och eftertänksamma formuleringar. Hälsningar/ Björn

Svar från alf109 2024-02-10 18:54

Tack ska du ha Björn!
/Affe

2024-02-10 21:30   Wolfgang

På skrivet! Jag håller med! Fast jag inte plåtar likadana motiv som Sune Jonsson har gjort, så är han min favoritfotograf. Jag har 4 böcker med fotografier av honom.
Hans bilder är fotograferade med känsla för människorna och med en stilla humor! Mvh Wolfgang

Svar från alf109 2024-02-10 22:34

Tack ska du ha Wolfgang.
Jo, Sune Jonsson är en av mina favoriter också.
/Affe

2024-02-11 01:05   Frekeman

Jag tycker inte att jag så ofta ser gatufoton som går ut på att man förstärker ett persons speciella utseende på det sättet du beskrev. Det beror nog på var och hur man konsumerar sitt gatufoto förmodar jag. Visst förstår jag att de existerar – alltför många "gatufotografer" plåtar gärna tiggare och hemlösa för att kunna slå sig för bröstet och känna att de med sina bilder säger nåt viktigt i samhällsdebatten. Själv tycker jag att i 99 av 100 fall så handlar det om godhetssignalering.

Som gatufotograf måste man ju ha nåt som triggar en att vilja ta ett foto. Och visst har utseenden och andra yttre attribut nåt att göra med detta – man har väl vissa personliga preferenser antar jag. För mig handlar det om exempelvis klädesval, färger, gester och speciella utseenden (ofta positiva, i stort sett aldrig negativa).

Personligen så undviker jag att fotografera människor med ytliga defekter eller som befinner sig i prekära och utelämnande situationer. Ibland så kommer de dock med av bara farten och då får man ställa sig frågan om bilden är så pass bra att den ska publiceras. Det är den mycket sällan. För min del aldrig om jag minns rätt.

Och det där med att "boosta sitt ego" känner jag inte igen mig i alls, tur som är. Jag försöker bara ta den typen av bilder som jag själv gillar.

Mvh
Fredrik

PS. Bruce Gilden är ett kapitel för sig – har haft nöjet att träffa honom några och lyssna på hans resonemang varför han ibland tar "fula" bilder på "fula" personer. Intressant faktiskt.

Svar från alf109 2024-02-11 04:59

Tittade på dina bilder och de är väl ganska "snälla" som de flesta bilderna här på fotosidan. Det var inte riktigt dessa jag menade med mitt inlägg.
Tack för dina synpunkter.
/Affe
PS. Gilden anser jag vara en fotograf som begår övergrepp mot dem han fotograferar både hans aggressiva fotostil och val av personer han fotograferar. Han är ett nästan övertydligt exempel på en fotografistil helt i avsaknad av empati. Sedan när han berättar om det kommer han givetvis att snacka bort det och hitta på ursäkter, han måste ju trots allt orka leva med sig själv.

2024-02-11 11:12   memx

Kloka ord och mycket väl formulerat.
Med vänlig hälsning
Ronny

Svar från alf109 2024-02-11 13:15

Tack ska du ha Ronny.
/Affe