OmTag

OmTag. Olika uttryck i det svartvita.

Under alla år jag knallade runt med småbildskameran (FF) och plåtade med svartvit film så valde jag en film som passade för hur jag ville ha kontraster och gråskala att se ut i ett genomsnitt av mina bilder.

Detta blev alltid lite av en kompromiss givetvis, en del bilder skulle blivit bättre med en film som tecknade lite mjukare och andra bilder skulle optimalt behövt en film som var lite hårdare. Det ingår dessutom två komponenter i kompromissen, dels filmvalet som nämnts men också framkallningen.

Om motivet har lägre kontrast, som vid mulet väder till exempel skulle jag egentligen behöva framkalla lite längre och tvärt om när det var hög kontrast som i solsken. Då en rulle rymde 36 bilder där det kunde skilja en hel del mellan såväl motiv som kontrast på samma rulle så blev inte val av film och framkallning optimal för alla bilder utan snarare någon sorts acceptabel kompromiss.

Ofta, för att inte säga för det allra mesta, så funkade detta bra i alla fall. För egen del plåtade jag mest med Kodak TriX fram till 2003 när de gjorde om emulsionen så att den blev mer lik Kodak TMAX 400, sedan var det Neopan 400 fram till kärnkraftsolyckan i Japan 2011 då den försvann under några år. Jag gick då över till Ilford HP5+ som jag kämpade med en del i början.

Jag tyckte att HP5+ hade en tendens att bli för ”ruffig” och lite för kontrastrik innan jag kom underfund med att filmen i själva verket hade en högre ljuskänslighet än vad som stod på kartongen när man framkallade den i Xtol 1+1. Filmen hade en känslighet som snarare låg på 640-800 asa (iso) än de angivna 400 asa. Alltså började jag regelmässigt underexponera filmen 2/3 bländarsteg samtidigt som jag framkallade efter de tider som gällde för 400 asa. Resultatet blev negativ som var mycket nära de som jag fick från Kodak TriX före 2003.

Hur som helst, det var alltid lite av en kompromiss när jag plåtade med film beroende på orsaker som jag nämnde ovan.

När det gäller det digitala fotograferandet har jag möjlighet att justera varje bild efter de förutsättningar som rådde och efter hur jag vill ha motivet. Jag använder som regel Silver Efex när jag konverterar till svartvitt och ofta kollar jag förinställningarna för olika filmer för att komma så nära som möjligt hur jag vill att just den specifika bilden skall se ut. Sedan utgår jag därifrån för att göra de sista finjusteringarna vilket kan liknas med hur jag jobbade i mörkrummet.

Nu kan man säkert komma nära genom att använda färgblandaren m.m. i Lightroom eller Photoshop om man hellre gör det. Men jag har inte själv alls samma möjligheter att ta fram ”riktiga” filmprofiler som mjukvaruleverantörerna. Med en bakgrund i det analoga är det enklare för mig att utgå från olika filmemuleringar som jag har erfarenhet av och gillar än att skapa helt egna även om även detta händer.

Vad vill jag då säga med detta? Jo att detta med analogt vs digitalt inte är en så enkel fråga och att vi alla gör som vi vill. Jag har dock idag mycket större möjlighet att påverka mina bilder var för sig än vad jag hade tidigare. Och jag har också en möjlighet att testa en massa olika varianter på ett smidigt sätt.

Bildmässigt går det inte att skilja det ena från det andra om man vet vad man håller på med. Om man som de flesta av oss gör våra bilder för att publicera på nätet och skriva ut någon kopia då och då spelar vald teknik ur ett bildmässigt perspektiv ingen roll så länge man inte behöver höga iso.

Om man däremot gör sina egna kopior i mörkrummet så är detta ett konsthantverk i sig som går att utveckla hur långt som helst och då pratar vi om något annat.

Sedan skall vi inte glömma bort att vi, de flesta av oss, ägnar sig åt detta för att vi tycker att det är kul och om jag finner glädje i att göra på något speciellt sätt behövs inga rationella argument för detta. Det är där vi ibland går vilse tycker jag oavsett analogt eller digitalt, det enda som räknas är ju att vi själva trivs med det vi håller på med.

Bildexemplen är plåtade med ca 15 minuters mellanrum. I den första bilden ville jag ha mer följsamma gråskalor och lägre kontrast, därför valde jag Agfa APX 100 (den riktiga som jag tror inte finns längre) i Silver Efex. Den andra bilden ville jag ha med lite hårdare och ruffigare känsla och därför valde jag Ilford HP5+ i Silver Efex.

2025-04-22 10:37   Instantclassic

En välformulerad och klargörande genomgång med avslutande empiri som verkligen svarar upp mot det du gått igenom.
Jag tar till mig ditt tips om HP5+ och Xtol. Micke Borg inspirerade mig att använda just den kombinationen för 15 år sedan. Jag blev inte nöjd med min egen praktik med den filmen. Jag befinner mig i en övergångsfas och fotar både analogt och digitalt med Leica M. Den enda och bästa motiveringen är att jag tycker det är kul. Det är också intressant att läsa din blogg och få ta del av dina erfarenheter och välgrundade förhållningssätt

Svar från alf109 2025-04-22 15:07

Tack ska du ha Hans. Vi känner ju varandra Micke Borg och jag så jag delade med mig av mina erfarenheter. Jag kom också på att HP5+ har enastående lågdagersepatation. Micke pressade också HP5+ en del för sina bilder från olika musikkrogar just för att den håller ihop så bra i lågdagrarna. Jag har för mig att även Hasse Meijner körde samma recept, så jag får ta åt mig en liten del av äran för detta 😉.
/Affe