OmTag
OmTag. Det man "ser" kan vara ganska långt ifrån det man "tar".
Bilden man ”ser” kan skilja sig en hel del från bilden man ”tar”. Det är en sak om man fotar rent dokumentärt givetvis då en stor del handlar om att återge något man ser åtminstone nära hur det såg ut i verkligheten.
Men om man som här till exempel under en nattpromenad får syn på ett motiv och får en känsla för hur man vill att bilden skall bli så blir bildfilen mer av ett råmaterial. I detta fall väckte motivet tankar till en av mina favoritfotografers, Josef Koudelkas fina bok Chaos.
Nu var det mycket mörkare i verkligheten än vad originalbilden antyder så den färdiga bilden ligger närmare hur jag uppfattade motivet än vad man kanske tror.
Hur som helst, apropå detta med att ta i i med bildbehandlingen för att få fram en känsla man vill uttrycka är nog något alla gör oavsett världsfotograf eller amatör, dator eller mörkrum.
det avspeglas mer eller mindre tydligt i vartenda fotografi som tas av alla som fotograferar
att inbilla sig att det är en rent teknisk process är nonsens
du känner ju direkt igen andra fotografer på deras osynliga språk
en person tar bilden utifrån det ögonblick som känns rätt
dvs fotografens mänskliga känsla
sedan redigering
fotografens spår väljer och dens person speglar sig i bilden både i teknik, motiv mm
ja, säger ju någon - det där är nog Alf, känner igen hans uttryck, språk i bilden
naturligtvis lyckas någon ta en helt ointressant bild, men även det säger något om den personen
det är som när hundar luktar på dom andra hundarnas dofter
en hund framträder
det här med bild är ju svårt om en inte följer sin egen väg
många försöker följa trender eller göra som andra
trist för dom
dom försvinner
ämnet är intressant
och
lite förbjudet område då det blir avslöjande, många är dom som förnekar det
stolt över sitt bildspråk - att ha låtit det växa fram
ger ju andra glädje och inspiration till nya bilder och en själv naturligtvis
det hemliga språket som populismen vill hindra och döda
hälsningar
/inger
/Affe