OmTag

OmTag. Teknikutveckling, hot eller möjlighet.

Ibland verkar debatten handla om att den tekniska utvecklingen är av ondo? Visst, det går lättare att fejka bilder så att det inte syns idag än vad man kunde göra med äldre teknik.

Gränsen mellan vad som är fotografi och vad som inte är det suddas ut och ibland kan bilder till och med vara skapade utan att någon fotograf varit inblandad över huvud taget. Detta riskerar givetvis att devalvera värdet av fotografi i betydelsen att fånga ett stycke verklighet med en kamera på ett ljuskänsligt material eller en sensor.

Men det var ganska länge sedan vi kunde se fotografier som någon form av sanning, om vi någonsin kunnat göra det. Fotografen har alltid valt vad han eller hon vill visa och ibland har man till och med riggat bilder utan att tala om det, så detta med sanningen i fotografi har det nog inte varit så mycket bevänt med tidigare heller.

När det kommer till det analoga så är givetvis ett gediget mörkrumsarbete ett konsthantverk i sig, men en silvergelatinkopia i sig är ingen garanti för någon form av ”äkthet”.

Jag känner till namnkunniga fotografer som skannar sina storformatsnegativ, fixar dem i photoshop för att sedan vända bilden igen för att skriva ut ett kontaktkopieringsnegativ i valfri storlek. Sedan kan detta/dessa negativ användas för att göra kontaktkopior på silvergelatinpapper (analoga kopior) där det dessutom går att göra en upplaga av valfri storlek identiska.

Andra använder öppet tekniken att skriva ut negativ från digitala bilder då de uppskattar uttrycket som ges av en analog kopia, Salgado som exempel gjorde så har jag för mig.

Hur som helst ger oss den nya tekniken möjligheter som vi inte hade tidigare, som det med att sammanfoga en mängd exponeringar för olika ändamål som focus stackning, panorama, HDR osv. Men kanske den största skillnaden som för mig ger möjlighet att ta bilder som jag tidigare inte hade möjlighet till är kamerornas fantastiska egenskaper på höga iso och den inbyggda bildstabiliseringen.

Det först exemplet visar en panoramabild sammansatt av 10 bilder som jag tog från Fåfängan här i Stockholm med några 100% utsnitt, jag har även använt Super Resolution i Lightroom, min kamera har ”bara” 24 M pixlar. Visst, utsnitten är inte knivskarpa i 100%, men då måste man veta att bilden på vägg skulle ge en kopia på ca 2,5 meter * 60 cm utskriven i 300 dpi och en så stor bild granskar man normalt inte i 100%.

Bilden av Tobbe tog jag en natt på iso 12800 och 1/25 sek. Bägge dessa bilder kräver dagens teknik. För att sammanfatta, visst det finns problem med teknikutvecklingen om man vill se det så, men den ger samtidigt oss fotografer fantastiska möjligheter.

2025-07-12 20:10   morgondotter

den ger en fotograf oanade möjligheter
den nya tekniken
dvs den som förstår att använda den kunskapen, möjligheterna för att iscensätta sina personliga ideér och uttryck
en fantastisk resa kan det bli

Svar från alf109 2025-07-12 21:50

Tack ska du ha Inger.
/Affe

2025-07-13 09:49   per-erik åström

Teknik utvecklas alltid (som tur är). Ofta uppehåller sig diskussionen (och besattheten) kring meningslös fokusering alltifrån gammal optik, analog kontra digital bildinslmling till ren kamerajämförelse.
Och ändå vet alla (eller borde) att DET ENDA SOM RÄKNAS ÄR BILDEN.
Vad den föreställer och vill uttrycka. Vad du som fotograf såg och valde att exponera. Därmed också vad du INTE visade…av dig själv och i din värld.
Bild, sa Bill.
Bild, sa Bull…
Schysst bild på Tobbe förresten.
/per-erik

Svar från alf109 2025-07-13 16:58

Tack ska du ha Per-Erik.
/Affe

2025-07-13 22:14   mombasa

Det är så sant som det är sagt- Det enda som räknas är bilden.
Vägen till bilden har ändrats och varierats otaliga gånger. Oavsett om det är fotografisk bild, som i det här avseendet egentligen inte skiljer sig så mycket från andra bildtekniker.
Jag tänker ibland på renässansmålaren Giotto. Den förmodligen förste som förstod djupet, som förstod att något kan dölja något, ett ansikte kan delvis döljas av en hand, eller av en gestalt och i det uppstår djupet-bilden som ger intrycket av att vara dimensionell. Men också, Giottos upptäckt, att bilden av en människa kan föreställa en individ, en någon. Att någon i gestik, i rörelse skiljer sig från den närastående. Bildens rytmik. Det är kanske där det händer något. När bilden börjar beskriva ett HUR. Något att återkomma till, som det heter.
Tack för din blogg som satte igång tanken.
/Gunnar S

Svar från alf109 2025-07-13 22:41

Tack själv Gunnar.
/Affe