OmTag
OmTag. Om framkallning av svartvit film.
Det är ju populärt att ta upp det analoga fotandet nu vad jag förstått. Något som jag tror lönar sig att fördjupa sig i är val av film och framkallare. Självklart skall man framkalla sina svartvita filmer själv tycker jag. Kombinationen film och framkallare är av avgörande betydelse.
Olika filmer har olika karaktär och vissa filmer funkar dåligt med en del framkallare och/eller ger en ett väldigt ”speciellt” resultat. Den bästa framkallaren för vardagsbruk tycker jag är Kodak xtol, den ger ungefär samma typ av negativ som klassikern Kodak D76 men är en modernare framkallare som plockar ut lite högre känslighet ur filmerna, den funkar dessutom lika bra för traditionellt korn som Tkorn och hög liksom låg och mediumkänslig film.
Men ett tips generellt är att hitta ett par filmer, en 400 asa och en 100-125 asa till exempel och en framkallare som funkar med dessa. Att hoppa mellan olika filmer och framkallare är en dålig idé, åtminstone innan man har någorlunda kläm på vad man håller på med.
När man går upp i mellan eller storformat kan man laborera på ett lite annorlunda sätt med framkallare då inte kornet får lika stor betydelse. Hur som helst är detta ett område som man kan grotta ned sig i ordentligt och det är värt mödan om man skall få ut det man vill ur det analoga.
Två böcker jag rekommenderar som tar upp det mesta när det gäller framkallning.
När det kommer till nattfotografering blir det lite speciellt. Reciprocitetseffekten vilken innebär att känsligheten sjunker när exponeringstiderna blir långa gör att man kan vara tvungen att överexponera ganska kraftigt för att få teckning i skuggpartier. Detta medför i praktiken att kontrasten skenar då de ljusa partierna i bilden som inte påverkas så mycket av reciprocitetseffekten blir överexponerade.
Man måste då försöka få ned kontrasten vid framkallningen. Personligen kör jag ofta med väldigt utspädd rodinal (1+100) och efter den initiala minuten agitering sparsam agitering, några vändningar av framkallningsdosan var annan eller var tredje minut.
Något som verkar vara populärt och förordas av en del är så kallad stand-framkallning, alltså att man agiterar inledningsvis men sedan bara låter filmen stå i dosan med framkallare utan att röra den i lång tid, mellan 30 och 60 minuter är vanligt. Detta skall ge en kompenserande effekt och även lyfta lågdagrarna enligt en del.
Jag har provat men upptäckte inte någon bättre tonseparering i lågdagrar eller mer kompenserande effekt än när jag kör som jag brukar med sparsam agitering. Däremot fick jag problem med ”bromide drag” (vet inte vad det kallas på svenska) och även med halos vid skarpa övergångar mellan ljust och mörkt.
Bromidproblemen yttrar sig som mörka fläckar eller stråk som i bilden ovan. Så för egen del är det en teknik jag förkastat. Hur som helst, att fördjupa sig lite i film och framkallare är något jag rekommenderar om man vill ta upp det analoga fotandet.
Förr kallades kaliumbromid ibland bromskalle.
/Affe
Jag har inte hört talas om ”bromide drag” förut. Men nu när jag ser din nedersta bild, så känner jag igen fonomenet från några av mina egna negativ från slutet av 90-talet.
Jag hade då skaffat mig en m-summicron 35 vers 2 (eller 3), som är ökänd för att teckna väldigt hårt. Och för att inte få alltför hårda negativ pga detta, så jag körde då med en lite mer sparsam agitering än annars. Så, förmodligen är det pga det som jag fått dessa sk bromidstreck, som jag först trodde handlade om nån form av ljusläckage. Jag tror att jag slapp problemet sen när jag drog ner på framkallningstiden ca 10% istället för sparsam agitering.
/Affe
/Affe
/Gunnar S
/Affe
/Gunnar S