OmTag
OmTag. Ett par bilder.
Jag skriver ju en del om min syn på detta med att fotografera och när man hållit på ganska länge så kan man lätt glömma bort allt man faktiskt lärt sig och som man kämpade med i början.
Det blir lätt att glömma att man kämpade med sådana saker som skärpedjup och hur det kopplas till bländare och brännvidd eller vilka exponeringestider man behöver för valt objektiv och motiv osv.
Det finns givetvis en massa grundläggande saker som man måste lära sig för att kunna ta de bilder man vill ta och givetvis underlättar det och snabbar på processen om man får vägledning innan man lärt sig detta ordentligt. Alltså, jag är ingen motståndare till fotokurser eller utbildningar.
När det kommer till sådant som bildanalys så handlar nog motsättningarna ofta om att man pratar om olika saker, vilket jag fick en hint om under mitt senaste inlägg. Det jag vänder mig emot är när någon försöker tala om för mig eller någon annan varför hen skall se saker på speciella sätt eller vad jag skall tycka är bra och inte vilket jag upplever kan vara ganska elitistiskt.
Hur som helst, det som har varit mest utvecklande för mig är utan tvekan att titta på andra fotograferas bilder, därför har jag en hel del fotoböcker med deras bilder. Jag har däremot ingen bok som handlar om hur man skall fotografera utefter olika regelverk, jag har haft sådana men samtliga har varit ganska värdelösa för mig. Jag kommer ihåg att jag hade en bok som var väldigt populär i början på 70-talet där författaren var inne och och drog linjer och cirklar i sina Hasselbladbilder för att visa alla former av kompositionsregler och att bilderna var skittråkiga.
Nog om detta.
jag tror att vi tycker och tänker rätt lika om ganska mycket, faktiskt, fast vi kanske uttrycker det på lite olika sätt 🙂
/Affe
/Affe
/B
Jag tror att ett problem är att ganska få köper fotoböcker idag vilket också medfört att ganska få nya görs. Att fördjupa sig i en bok och ta sig tiden är något helt annat än bildflöde som fladdrar förbi på nätet.
/Affe
/Torbjörn
/Affe
Däremot när jag tittat noga på andras bilder har jag lärt mig mycket. Och då inte vilkas bilder som helst. Strömholm har lärt mig konsten att plåta i befintligt ljus med enkel utrustning. Koudelka om hur man "ser" ett skeende komma farande och Anders Petersen om att alltid våga ta ett steg närmare osv.
Diane Arbus och Sally Mann berör mig lika mycket fast Diane hittade sina motiv på udda ställen medan Sally Mann gjorde enastående bilder inom ett begränsat område runt sitt hem på landet.
Alla är vi olika. Vissa blir mästare på exponering och framkallning eller ägnar sig konsten att föresöka krama ur bild med 100-årig gammal optik.
Vad som passar dig passar kanske inte mig,
Jag brukar tänka; Anpassa tekniken till vad du är ute efter.
Titta på Bruce Davidsons bilder. Småbild, 35:a och Tri-X ibland. Färg och vidvinkel i tunnelbanan. Storformat och svartvitt i Harlem.
En sak till. Som ung gick jag och tecknade kroki. Blyerts och papper. Det lärde mig se hur ljuset faller över kropp och tyger.
Och att inte krångla till det, att lita på intrycket.
/per-erik
/per-erik
/Affe
En tråkig del är den analys som går ner sig i komposition, den leder sällan någonstaans. ( Idag har jag tillbringat förmiddagen med att titta på italienskt barockmåleri i en handfull kyrkor. Den första tanken är att de flesta konstnärerna ansträngt sig att fylla bildytan med varierande helgon, Marior, en Jesus och ett otal änglar som fyller upp tomrummen. Och det gick väl så där, inte på topp om man säger.)
/Gunnar S
Jag tror att det finns en risk om man drar det för långt med att försöka göra en emotionell upplevelse till en intellektuell, jag tror att bland annat språket sätter såväl ramar som begränsningar för hur långt detta kan nå. Alla som smakat vet hur en banan smakar, ingen har hittills lyckats verbalisera det liksom. Det som lätt glöms bort när man analyserar och, vilket tyvärr en del i sin egenskap som auktoriteter gör, är att det ytterst handlar om individens subjektiva känslor och att det inte finns något sådant som allmängiltiga sanningar. I min tolkning ligger hela min personliga erfarenhet och den jag själv är som person som en klangbotten till det jag ser och upplever.
Det finns också en risk för enkelriktning om man tar för allvarligt vad olika auktoriteter tycker. Om vi tar två banbrytande verk, dels Robert Franks The Americans och dels Cartier-Bressons Images à la Sauvette och tittar på vad dåtidens kritiker hade att säga om dessa efter de regler och normer som gällde fram till dess ger det exempel på var man kan hamna om man lyssnar för mycket på auktoriteter. H C-Bs bok fick iofs en hel del positiva recensioner, men många var negativa och sablade ned hans fotografi ganska hårt eftersom de inte tyckte att han passade in i den gällande normen, eller de vedertagna regelverken om man vill.
/Affe