OmTag
OmTag. Vad menar jag med att fotografin blivit introspektiv?
Vad jag egentligen menar när jag i förra inlägget skrev att fotografin blivit för introspektiv för min smak handlar mer om att fotografi som är mer utåtriktad till stor del försvunnit som jag uppfattar det.
De introspektiva fotograferna och konstnärerna har givetvis sin plats och har alltid funnits men det jag saknar idag är de som med nyfikenhet och humanism fotograferar den värld vi lever i där bilderna inte är centrerade runt den egna personen.
Vi kan ta de flesta av de gamla ”gatufotograferna” som exempel, var finns dagens Brassaï, Dousneau, Ronis, Boubat eller Cartier-Bresson? Det finns också de som gestaltar ett mer allmängiltigt känsloläge som kan vara ganska svart som Koudelka som exempel. Men den gemensamma nämnaren är att de skildrar något som är större än dem själva men där de likväl i högsta grad är deltagare inför det skildrade.
Det är också skillnad på det introspektiva där trovärdigheten är helt avgörande anser jag. Om man som exempel tar en persons bilder där hen skildrar ångest och depression utifrån en självupplevd verklighet så ger detta en trovärdighet som gör bilderna allmängiltiga. Detta är något helt annat än de som använder ångest som stilgrepp men där sanningen och djupet bakom bilderna saknas.
Det jag menar med att fotografin blivit introspektiv handlar inte om att det skulle vara något fel med den introspektiva fotografin då den är sann. Men jag saknar den mer utåtriktade fotografin där det avbildade förmedlar känslor som inte i förta hand handlar om fotografen själv, Salgado, Don McCullin, Eugene W. Smith med flera var exempel på fotografer som förmedlade en massa känslor om och för det avbildade där de inte själva spelade huvudrollen.
Bilden i inlägget har inget med texten att göra utan är en bild från promenaden med hunden runt staden igår.
/B
/Affe