OmTag

OmTag. Tiden, slumpen och selekteringen

Tiden, slumpen och selekteringen de tre kanske viktigaste faktorerna inom alla former av fotografi, slumpen är kanske inte viktig inom alla genrer men om vi talar om fotografi av snapshot karaktär är den kanske viktigare än allt annat.

Tiden och slumpen är tätt sammanvävda på flera sätt, dels står potentiella fotograferingshändelser i direkt relation till hur mycket tid man ägnar sig åt fotograferandet. Dels kommer mer tid spenderad på fotograferande att ge en känsla för när bilder kan dyka upp och dels skärper man sitt seende. Man skulle kunna säga att ”turen” ökar i direkt förhållande till hur mycket tid man lägger ned, för att fånga mycket fisk måste man fiska mycket helt enkelt.

Tiden är också avgörande för färdigheten, även om den rent tekniska färdigheten som krävs för att fotografera är något man förmodligen skulle kunna lära en normalbegåvad apa på någon halvtimma så handlar färdigheten man övar upp om att se och reagera på det man ser genom att ta en bild. Komposition och så vidare är färdigheter som man tränar upp och detta måste man få in i ryggmärgen, det är bland annat därför man måste ta så många bilder som man gör även fast endast en bråkdel blir något att hänga i julgranen.

När det gäller detta kan man säkert vara hjälpt av kurser och bildanalys till en viss del, men som sagt man måste praktisera så att man får en känsla för det. När situationen uppstår finns sällan tid att teoretisera speciellt mycket, då skall man bara knäppa. Det är viktigt att man har kontinuitet i sitt fotograferande, jag har själv märkt hur fort man blir ringrostig vid till exempel gatufoto om man inte håller på hela tiden. Och då kommer vi till en annan punkt, hitta det man är intresserad av att fotografera och strunta i resten.

Åtminstone om man vill bli bra på något och inte nöjer sig med att vara en medelmåtta på mycket måste man koncentrera sig på en sak i taget tror jag. Nu menar jag inte att det skulle vara förbjudet att plåta sådant som inte ingår i den genren man har sitt huvudsakliga intresse. Utan det jag menar är att man försöker hitta sitt intresse för att kunna fokusera, vi är ganska många som velar hit och dit och aldrig når fram till att ställa oss frågan: Vad vill jag med mitt fotograferande? Och om man inte vet vad man vill så är det nog svårt att nå några mål. Det finns givetvis en massa människor som fotograferar lite allt möjligt för att de tycker att det är kul i största allmänhet, inget fel i det, men det är inte detta jag skriver om här.

Nu menar jag inte att målen måste formuleras ned till sista kommat, det skulle förmodligen ta livet av både glädje och kreativitet. Men om vi tar detta med gatufoto till exempel så skulle man kunna säga att genren definieras som att skildra mänsklig aktivitet i den urbana miljön till exempel, att plåta folk på stan rätt och slätt. Men vad vill jag egentligen visa med mina bilder? Om jag nöjer mig med den breda definitionen så kanske jag nöjer mig med anonyma människor på övergångsställen.

Men om det är något i samhället jag reagerat på i positiv eller negativ bemärkelse, eller bara söker speciella situationer och samspel och försöker skildra detta så blir bilderna garanterat intressantare både för mig själv och andra. Vi går då från ett planlöst knäppande till ett mer fokuserat fotograferande, för att vara fokuserade krävs det något att fokusera mot. Sist kommer vi till det som kanske mest skiljer duktiga amatörer från proffsen, selekteringen.

Proffsen visar bara den ytterst lilla bråkdel av bilderna som de verkligen tycker håller och fungerar i det sammanhang de visas. Jag har för mig att jag hörde Mattias Klum i någon intervju där han berättade om något jobb han gjort åt National Geographic på filmtiden och att han fotade 500 rullar dia till det uppdraget som sedan blev 15-20 bilder i tidningen.

När Micke Berg gjorde sin Stockholm Blues gick han runt flera år i Stockholm och tog massvis med bilder, han gjorde råkopior från negativen som såg lovande ut hängde upp på väggen och selekterade sedan även dessa hårt. I slutändan blev det 30 bilder som förmedlar den stämning han vill uttrycka och det han vill säga med boken, en svensk fotoboksklassiker för övrigt. Jag tror att just selektering är det som ofta skiljer agnarna från vetet, men detta kräver ju också att vi vet ungefär vad vi vill säga med våra bilder vilket kräver tid och fördjupning osv….

2013-04-03 09:16   bassa

Hej Affe En sak som du så riktigt påpekar är, att ett uppehåll försvårar bildseendet, förmågan att se situationer , kombinationer kontraster humor dråpligheter allvar, OSV Det räcker med ganska kort tid. Nu är ju inte jag någon konstnärlig gatufotograf, där komposition är det viktigaste för mig. Men ändå upplever jag efter ett uppehåll mig tafatt, blyg, tycker folk lägger märke till mig, och att jag går omkring lite fånigt och glor till höger och vänster, med min kamera. När jag går mina dagliga rundor efter något uppehåll försvinner det, och kameran bara finns där helt naturligt. Det blir till en beroende framkallande känsla som är svårförklarad... Men som sagt på sommaren när jag ca en månad sitter i min roddbåt på väddö, och fiskar abborre, och gädda(inte så dumt det heller) vet jag att när jag nu kommer hem kommer den där känslan, nu får jag börja om. Intressant... I och för sig, lika dant med musiken som du säkert själv har känt, har man spelat ofta går det av sig själv instrumentet finns bara där, rädslan för instrument försvinner, och blir ett naturligt språkrör och man vågar ta ut svängarna i sina musikaliska bilder. Intressanta och bra tankar Affe.
/ Bengt

Svar från alf109 2013-04-03 17:30

Tack ska du ha Bengt, och liknelsen med musiken skriver jag under på. :)
-affe

2013-04-03 13:03   Lasse Mellberg

"Och tiden blir ett förunderlig ting , Sune Jonsson" är en bok som jag ofta bläddrar i långt borta från gatufotografin
Men ändå så nära. Tänker ofta på dina fotografier av din mor och far som berörde mig mycket . Betraktelsen och mötet som du så starkt skildrat.Här handlar det om dem som gav!
Vad är då gatufotografin det anonyma betraktandet i jämförelse med det nära skildrandet av det liv som man lever, Det är fotografins styrka att vara närvarande här och nu. Det som inte kan berättas ska berättas!!. Ingen av oss är så välformulrerad så vi kan bemöta den koretkta tidens behov av dokumentation. Låt oss skildra den bortglömda människans kamp för identitet och erkännade .Tillsamans kan vi det och utan någon överprofiterande organisations iver. Min erfarenhet av detta eviga fotograferande är att vi berättar. En skyldighet mot de generationer som inte kunde och fick berätta om sin vardag, En av mina vänner som flydde från tyskland som trettonåring gav mig mycket av min livskunskap. Men kan jag berätta om honom utan att dra in hela den tidens historieskrivining? Eller hur det kändes att stå på en kyrkogård med 10000 tals ungdomar i tjugoårsåldern i Estland dömda att offras i krigets galenskap. För mig är fotografiet ett starkt iaktagande av vår samtid och liv. Kontraster och teknik är underordnat. Historien skrivs av de som berättar och inte av kultursidorna!! Det är vi som ska berätta och inte kämpa mot väderkvarnarna som Don Quijote
mvh
Lasse

mvh
Lasse

Svar från alf109 2013-04-03 17:37

Tack ska du ha Lasse.
Jag ser det också som att mitt fotograferandets främsta uppgift är att berätta, att ägna oss åt att ta bilder av sådant som är väsentligt för oss i första hand. Ibland blir jag lite förvånad över att man ser så få bilder av nära och kära unga som gamla här på fotosidan till exempel? Fotograferandet är ju vårt sätt att relatera till världen och vår plats i den, ändå går det säkert 100 anonyma gatubilder, miljöer eller macroblommor på varje mormor och morfar eller farmor och farfar, märkligt.
-affe
Ps. "Och tiden blir ett förunderligt ting" är nog ett av de vackraste citat jag läst, och passar så fint till Sune Jonssons fotografi. :)

2013-04-03 14:40   Peter-L

Kloka ord och tankar, eller kanske inte tankar, utan visheter! Övning ger färdighet, det gäller verkligen även inom foto. Och att ha ett "mål", eller en genre, eller två, man brinner för det tror jag på. Jag innbillar mig att jag har det. Ändå kan jag ibland känna att man flaxar runt i fotograferingens värld.
"Kill your darlings" är ju ett sådant där selekteringsbegrepp. Tänkvärt och önskvärt tycker jag. Men det har nog också lite med vilken inställning man har till foto, och kanske kvalitet vs. kvantitet... Att ta bort det dåliga är ju lätt, men att ta bort det som är "bra", det är ju en konst.... Tycker jag.

Less is more, är ett uttryck jag gillar!! Fast jag är inte säker på att jag alltid lever upp till det. Ha det gott! //Peter

Svar från alf109 2013-04-03 17:39

Tack ska du ha Peter.
-affe